Jag sitter här, hopkurad i ett tomt rum, gömmer mig från en värld som inte ens vet att jag existerar
skriver ord som kanske har betydelse ibland, men oftast bara är ord, mellan tomrum och tomrum
med kallt kaffe bredvid mitt föredetta vita, numera gråaktiga tangentbord

Jag undrar varför jag sitter här, hopkurad över en smutsig bit plast med bokstäver på
det är ljust ute, det är dag fortfarande... på utsidan
mitt enda fönster är igenstängt med persiennerna neddragna
men det är inte ljuset jag vill stänga ute, det är ljuden
bussar, bilar, mopeder, skrattliknande röster och folk som skriker i vanlig samtalston
det är möjligt att jag är lite överkänslig, fast fåglarna störde mig inte i natt

Jag undrar om jag ljuger för mig själv och för dig
nej, inte om det jag skrivit... inte om innehållet eller betydelsen av orden
det känns som att jag tar livet av sanningen varje gång jag döljer någonting
problemet är att jag inte riktigt vet om jag har någonting att berätta
och jag vill inte ljuga... inte fabricera en värld som inte finns

det känns som att jag borde falla i småbitar
bara för att ha någonting att göra
som ett pussel
av kött och blod
men det kan bli lite svårt att sätta ihop bitarna igen

idéer blir till idiotiska idéer i ensamhet

/