Jag kan skriva om allt i världen,
alla människor, alla känslor, alla tankar.
men er kan jag inte skriva om.
det blir liksom bara tomt.
en stor känsla, så stor och så nära men ändå så svår att få tag i.
kärlek. respekt. styrka. värme.
jag kan inte skriva om er.

hur jag sett er kämpa er upp. falla ner.
hur jag funnits med, funnits där.
tagit stötar och slag, stöttat, hjälpt.
en känsla, så stor och så nära men ändå så svår att få tag i.
sorg, ångest, hat, likgiltighet.
jag kan inte skriva om er.

alla de gånger vi haft det bra.
städat, ordnat, lugnt.
allting planerat, underbart fint.
ingen ångest, mammas famn.

mammas mat - pappas skratt.

jag älskar er så mycket.
därför kan jag inte skriva om er.
jag vill inte att någon ska läsa
tänka något illa
tycka synd
de ska veta hur underbara människor ni är
bakom allt det där
de ska veta hur högt vi älskar varandra
vi har alltid varandras rygg
ni är mina bästa vänner
de som bryr sig mest
därför känns det fel
att skriva om er på detta sätt.

men varje gång ni öppnat en ölburk
har det skadat mig på något sätt
varje gång ni berusat er
har ni skadat mig utan rätt

jag älskar er, men jag hatar er
hatar er för det ni gjort
hur ska jag klara mig nu när ni dör?
det har ni alltid gjort
jag har bevittnat det, levande döda
men hur ska jag klara mig
utan de bra stunderna
ens de dåliga
hur ska jag klara mig
utan er

ni är mina bästa vänner i livet och jag älskar er.

mina underbara föräldrar, lämna mig inte ensam i denna värld.
jag vill ha er med, på mitt livs färd
ni är knäppa, konstiga, okontrollerbara,
kärleksfulla, varma, helt underbara

jag kan aldrig skriva en text om er
även om jag har ett stort svart hål i mitt hjärta som bränner,
över alla de gånger jag hatat er så, över alla de gånger
ni slagits och bråkat och varit helt omöjliga
oj förlåt. jag älskar er. men jag hatar er ibland.