Att möta dåtiden på ett blått tåg

(självklart önskar jag att jag inte kommit direkt från jobbet. 11 timmarspass och lite gråt)

Som om tiden stått stilla i cirka några år
– tänk dig 2008 en dag då solen sken –

nu stod du där igen. Självklarheten. Mjukheten. Vår vänskap som skadades så många gånger av
så barnsliga anledningar.

Något så skört som angreps så många gånger av, våra båda kärlekar men på olika sätt. Någon sa stopp och någon övertog vår vänskap och gjorde den till sin.

Tusen och ett ord som jag tänkt igenom så många gånger sedan den där dagen 2008 då någon av oss fick nog och allting rann ut i sanden likt tårarna strömmade. I samma takt. I symbios.

(självklart önskar jag att vi inte stod på en perrong med solen i ögonen. Kisandes mot varandra för att minska ansiktsuttryck)

Än idag. Så är du viktig. Vad du säger är. Viktigt. Jag hatar vår oförmåga. Att plocka ihop allt det jävliga och vända det till ännu en styrka. Ännu en fjäder i hatten. Ännu ett skratt. För vi överlevde. Men vi förbrukade nog våra chanser älskade vän, vi förbrukade och förbrände. Överkonsumerade.

Vår sista chans försvann den där dagen då solen sken men som slocknade så fort vi skildes åt.

(självklart önskar jag att vi hade varit lite starkare, men vad kan man vänta sig av två 19åringar med världen för sina fötter)