& jag önskar så att du suttit här bredvid.

Jag dinglar inte så ofta med benen när jag sitter här numera.
Inte som då
med dig & din vuxna hand på min barnaxel.

Jag önskar att du lagt den på min halvvuxna axel nu,
i skuggan under det träd de strödde ut dig.
På bänken jag många dagar & nätter suttit på
talat ut i ingenting (skrattat, gråtit, skrikit, inte så ofta pratat)
& hoppats. På ett tecken. Av något betydande slag.

Något som säger mig att din kamp är över, att smärtan till sist avtog &
att du inte ångrar. Någonting.

Jag trodde ett tag att jag övertagit den smärtan, fast inte den kroppsliga du bar på
utan lät mitt hjärta adoptera allt det inflammerade.
För att hand om & vårda. För att minnas. I rädsla för att glömma.

& jag önskar så att du suttit här bredvid.
Jag hade frågat om det här med stolthet, att våga vara liten fast
man av resten av världen ses som
störst.

Jag hade frågat om det där med mod, att våga släppa taget fast
man vet att det kommer att göra
ont.