Eftermiddagskaffe för en stund sedan.

Två trädgårdsfåtöljer nära

med ett litet bord framför.




Mjuka goa dynor tar oss i famn

ser björken vaja

lavendeln havande,

föder snart fram

sina underbara kalkar



Herrestadbegonierna har ny boning

stora träkärl utan öldoft.

Lilla sädesärlan håller siesta

Vippar annars så stolt i gräset.

Kommer nära, ingen rädsla.



Ord blir överflödiga

tystnaden är total

bortsett från lite motorbuller

på avstånd.



Ser det välbekanta

de vita trådarna

på himlavalvet.

Vart på väg?



Nya resmål,

ny förväntan?




Vart är jag själv på väg?




In i mitt inre.



Där mina tankar blir till ord,

där jag lever i en verklighet

som kanske inte finns.


Kanske inte finns.