Bara tiden kan lära oss
Bara tiden
Det säger mannaspåren
I sanden
Som havet suddar bort
Nu eller snart.
Det upprepar vårens våg
när bilder av is försvinner.

Att livet är förändring
Och ständigt avsked.

Det är en hemlighet
Som innehåller
glädje och skönhet
När vi släpper
Ett patetiskt grepp
Över vattnet
som ändå rinner vidare

Stunder av bilder.
Bilder av stunden.
Det är mandalas läxan,
Det läser vi i barnfingrar
som ritar I fönsterfukten;

I espressokoppsarom
flyende, svart

I molnens rastlösa
mönster i himlen.

I levande ljusets
Långsamma dans.

I varje leende.

Bara tiden kan lära oss
Bara tiden
Det säger mannaspåren
I sanden

Det upprepar vinterverket
Som smälter Men vi som har åskan i hjärtat
Vi som fastnar i känslor,
Vi hopknutna med en glädjestund,
Fastspikade av en smärta.
Vi som söker en människa,
Vi som inte ger upp vår avdrift.
Men vi,
Men vi då

Jag kan inte sluta minnas
Jag kan inte sluta önska
Du som finns i stunder
Och gömmer dig
Någonstans
Du krypskytt som träffar mig
Plötsligt
Jag vet att Du ska vandra vidare
Någon gång,
Med vattnet, tiden och hela bunten

Jag kommer aldrig att vara redo.