Vägen jag vandrar är omgiven av granar, vars höga siluetter jagar mig med sina skuggor. Det är som att de skrattar åt mig, ett hånande skratt. Varför? Jag kan fan inte hjälpa att jag är svag. Blickar i stället ner i marken och struntar i dem som inte tycker att jag duger. Tänker på vad mina vänner sagt om att inte ta åt mig. De där förbannade granarna är bara ute efter kontroll, precis som alla andra som trevande söker sig framåt på den här vägen. Ilsket fortsätter jag vandra och snubblar orkeslöst tusen gånger om. Typiskt mig, jag kan ju inte klara av någonting utan en hjälpande hand. Jag forsätter och stöter på hinder efter hinder utmed vägen. Olycklig kärlek, falskhet, hat, besvikelse. Träffar även kärlek, glädje, ömhet och välgång, men det blir inga långvariga möten. Plötsligt, mitt uppe i en konfliktlösning, ser jag vägens slut. Springer så snabbt jag orkar för att hinna först av alla, men stannar tvärt vid slutet. Något fattas, känner mig inte hel.
Fan, jag tror jag tappade mitt hjärta någonstans på vägen.