Det är en hel del människor som har bestigit Mount Everest. Alla gör det av olika skäl. En del för att de söker äventyr, andra för att nå berömmelse och några gör det i vetenskapligt syfte.
Jag läste om en kille som hade bestigit Mount Everest. De frågade honom varför.
- Jag ville komma nära Gud!
Det framgick inte av artikeln om han verkligen hade känt att han kom nära Gud, däremot hade han drabbats av svår ränndreta. Det kändes det också.
De började när han nästan hade nått toppen och under nedstigningen blev det ännu värre. Det var ju lite förargligt.
När han kom fram till baslägret så hade de fått klippa loss byxorna från honom. De hade bränt fast i röven. Han gick som en cowboy fram till journalisterna.
Jag tror inte att kan kom nära Gud. Jag tror nämligen inte att det går att komma i närheten av Gud rent fysiskt. Inte i detta livet i alla fall.
Jag tror istället att det handlar om känslor, att känna en förnimmelse av Gud. Jag tror inte att man behöver klättra upp nästan niotusen meter i svår kyla och blåst och med byxorna fulla med avföring för att komma nära Gud.


För många år sedan, i en annan tid, i ett annat liv, så jobbade jag på olika färjor. Jag jobbade bl a på en Tallinnfärja. Där mötte jag Matilda. Hon jobbade som hyttstäderska. Jag jobbade ständigt nattskift som mässman. Hon jobbade dagtid. Det var sällan våra vägar korsades under våra arbetspass.
Matilda var adopterad från något afrikanskt land. Hon var en stor besvikelse för sina föräldrar. De hade önskat att hon hade studerat och fått ett fint och välbetalt yrke som läkare eller advokat. Hennes föräldrar var förmögna. Fint folk. De bodde i en flott villa på Lidingö och hade önskat sig en dotter som kunde göra dem stolta.
Det kunde de glömma.
Matilda hade andra intressen. Hon tog dagen som den kom. Hon gillade att ha kul, att resa och flyta omkring lite sådär allmänt. Ibland tog hon ett jobb så att hon fick ihop lite pengar, sedan stack hon iväg någonstans. Hon blev aldrig långvarig vid någon arbetsplats. Matildas föräldrar förstod att hon inte tänkte ändra på sig. De gav henne en större summa pengar och en lägenhet inne i stan, därmed så ansåg de att de hade uppfyllt sina plikter som föräldrar och sade upp kontakten med henne.

Matilda var 22 år och helt ensam i världen. Inga släktingar, ingenting. Det var tragiskt men hon visade aldrig någon sorg över detta. Hon skrattade och log ofta.
Hon var den vackraste kvinna jag hade sett i hela mitt liv. Jag förundrades över att hon ville vara tillsammans med mig.
Detta händer inte en tönt som mig! Jag drömmer!
Minns jag att jag tänkte när jag äntligen fick följa med till hennes hytt en sen natt. Gode Gud, låt mig inte vakna än på en stund!
En morgon sken solen över Östersjön och det var helt vindstilla. Det var en av dessa sällsynt vackra sommarmorgnar. Klockan var sex på morgonen och jag gick av mitt nattskift. I korridoren mötte jag Matilda med sin städvagn. Hon hade precis börjat jobba.
- Kom! Vi sticker ut på däck och sätter oss!
Hon kunde inte. Hon hade ett jobb att sköta. Massor med korridorer som skulle dammsugas och hytter som skulle städas.
- Skit i det! Kom igen nu! Det är sommar där ute! Solen skiner!
Jag hade med mig några flaskor vin i en plastkasse. Jag hade snott dem ur ett förråd i köket. Kockarna brukade använda dem till olika såser. Det skulle bli ett jävla liv till kvällen. Jag sket i både kockar och såser.
- Ja, vem bryr sig egentligen?
Sade Matilda och släppte sin städvagn.
Tidigt på morgonen, högt uppe på ett tomt soldäck satt vi och skickade vinflaskorna emellan oss. Havet låg alldeles spegelblankt. Vi var de enda vakna människorna på hela färjan. Det var redan varmt. Vi var unga och just då så tror jag att Gud var närvarande en kort stund.
Det var en av mina bästa stunder på jorden.
Jag kunde känna Guds närvaro i solstrålarna som bröts genom vinflaskan som Matilda förde till sin mun. Jag tror att han just då hade bestämt sig för att hälsa på några av sina skapelser för en stund. Kolla så att vi skötte oss och hade trevligt. Jag tror att Gud gillar när vi smiter iväg från våra jobb.

Jag vet inte var Gud brukar hålla till, men jag tror inte att man hittar honom vid våra arbetsplatser. Inte vid någon fabrik, inte i något kök eller kontor. Jag tror inte heller att det någon god idé att leta efter honom uppe vid någon bergstopp med byxorna fulla med avföring.
Jag tror istället att han kommer och hälsar på när vi har kul, i möten mellan människor. När vi gör något som är roligt eller nyttigt på allvar.
När en fader sitter och försöker lära sin lilla sexåriga dotter att läsa så tror jag att Gud har smugit upp bakom dem och kollar så att det inte är någon tråkig bok som farsan har valt.
När en ung människa ringer till sin chef och säger att hon ska sticka iväg till stranden med sina polare och dricka öl istället för att steka hamburgare så tror jag att Gud är ute på linjen och tjuvlyssnar och skrattar tyst för sig själv.
- Du kan ta dina hamburgare och trycka upp i röven!
När åttiofemåriga Arvid släpper sin rollator och rymmer ifrån servicehuset så tror jag också att Gud har ett finger med i spelet. Han kanske t o m visar vägen till Märtha, Arvids första flickvän som han träffade en gång för länge sedan. När han var på rymmen från sitt jobb på tegelbruket och sin elaka bas som gillade att spotta i Arvids matlåda.
Arvid hade bestämt sig för att bli luffare istället för att kasta bort sitt liv vid en tegelugn. Det var sommar och en fin tid att tillbringa på vägarna. Arvid vandrade efter vägarna och stundvis så slog Gud följe med honom.
Märtha hade suttit utanför en lanthandel en sen lördagskväll och verkat övergiven. Arvid hade bjudit henne på sprit. Det hade haft god inverkan på Märthas omdöme. Efter en stund så följde hon gärna med Arvid upp i skogen.
Det blev ett kort men intensivt möte som Arvid aldrig glömde. Ett möte som han gärna återupplevde i sina dagdrömmar. Varje dag har Arvid suttit tyst i sällskapsrummet under tiden som de andra åldringarna har spelat kort, virkat, tittat på TV och pratat om sina barnbarn. Arvid sket i kortspel och barnbarn. Arvid tänkte på Märtha.
- Nu sitter Arvid och drömmer igen!
Sade skötarna till varandra. - Varför gör han aldrig något?
Till slut så gjorde Arvid något. Han rymde ännu en gång.
- Jag såg honom utanför gamla Märthas dörr! Han hade en spritpåse med sig!
Ingen kunde begripa hur han hade hittat hem till henne. Vem hade givit honom adressen?
Man får hoppas att de hann låsa om sig innan skötarna dök upp.

I morse när jag vaknade så var jag på ett strålande humör trots att jag skulle iväg till jobbet. Jag vaknade halvfem och efter att jag hade duschat så satte jag mig vid datorn och skrev. Jag hade egentligen inte tid, jag skulle komma för sent till jobbet. Men det struntade jag i. Man måste ta tillvara på de fina morgnarna.
När Gud kommer och hälsar på.
Jag kom en timma för sent till jobbet.
Vem bryr sig?