Vi var ett löst sammansatt gäng i jeansjackor som brukade hänga vid torget. Vi pratade om tjejer. Det var i stort sett det enda vi pratade om.
Alla kände någon speciell tjej som de enligt egen utsago hade chans hos. Någon som de planerade att ha sex med. Eller hade haft sex med.
- Carita borde knullas!
Kunde Nicke säga.
- Jag har knullat Carita!
Svarade Thomas.
Sedan började alla försöka överträffa varandra i smaskiga detaljer.
Carita hade tydligen haft fullt upp.
Jag undrade vem denna Carita var och som tydligen lät sig bestigas av alla – alla utom mig.
Vissa skröt, ljög och skulle vara värst. Var det inte Carita som alla hade varit på så var det Lena eller någon annan okänd tjej från någon grannkommun som var svår att kolla upp.
Det mesta var skitsnack men jag svalde alltihop.
Jag har sett många ungdomsfilmer och läst ännu fler ungdomsromaner. Ofta underhållande men jag har aldrig känt igen mig. Min tonårstid handlade inte om hångla med flickor, gå på de rätta festerna eller funderingar på vilken flicka jag skulle gå ut på dans med.
Det fanns inga flickor att ringa till och på festerna var man inte välkommen. Vi fick ordna våra egna fester och fick dansa med oss själva. Det var renodlade fyllefester. Luftgitarr framför en stereo, flaskor med hembränt på ett köksbord och nerspydda jeans.
Men mest av allt så handlade min tonårstid om att sitta på en parkbänk vid Konsumtorget under sommarnätterna med mina bästa kompisar, snacka om flickor som aldrig kom och drömma om ett liv någon annanstans.

- Vi kommer aldrig att träffa några tjejer!
Sade Pelle till mig en kväll när vi satt ensamma vid torget.
Nä, det såg mörkt ut.
Vi kom överens om att hitta på och sprida ut att vi hade stora kukar. Det kanske skulle hjälpa? Pelle spred ut att jag hade stor kuk och vice versa.
En tjej frågade mig hur jag kunde veta det?
- Det har han talat om!
Jag och Pelle satt ofta på en parkbänk vid Konsumtorget och snackade skit under sommarnätterna. Vi rökte. Ibland hade vi fått tag på sprit. Det körde förbi bilar med rockmusik strömmande ur högtalarna. Det var de tuffa killarna. De som var populära. I baksätet satt flickorna. De blängde föraktfullt på oss, två ensamma killar på en parkbänk, under konsumskylten.
- Pratar ni ofta om stora kukar?
Undrade hon.
- Ja.
Vår metod fungerade inte.
Jag önskar att någon hade talat om för mig att jag hade tiden på mig, att det inte var bråttom. Att allting faktiskt skulle ordna sig. Världen var så mycket större än min ungdoms jävla bonnhåla. Men just då så kändes det som om alla flickor i hela världen hatade mig. Min värld var inte större än Konsumtorget.

Min tonårstid var ensamhet, ångest och känslan av att vara illa omtyckt. Utanförskap kallas det idag. Men jag minns ändå allt detta med tacksamhet. Det är minnen som jag inte vill ska falla i glömska. Utan min historia så hade jag inte fått någon framtid. Mitt liv blev bättre än jag någonsin kunde drömma om. Jag var helt enkelt tvungen att göra något.
Att sticka därifrån.
De tuffa killarna, de som var populära hos tjejerna, de fick en kort storhetstid. De var kungar under några år, sedan blev det inte så mycket mer. De blev kvar på Saab, på Volvo, på pappersbruket. De blev äldre, feta och permitterade. Idag har de ingenting förutom minnet av hur de åkte omkring i en gammal bil och väntade på att tjejerna i baksätet skulle bli tillräckligt berusade så att de äntligen kunde få av dem trosorna.
De blev kvar.
Jag satt ensam på en parkbänk vid Konsumtorget. Sedan försvann jag.