Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
... fick min lilla psykdiagnos nyss... förklarar lite av vad jag misstänkte... känns lite dumt att jag inte kunde tro på mig själv innan någon annan sagt exakt samma ord som jag tänkte... det är liksom mer sant från dem än från mig själv... idiotiskt...


Egotankar om normalitet...

Strävan mot normalitet har alltid funnits där,
långt inuti men också som ett filter runt mig...
Vad som ses, som hörs, vad som känns...
... vad som känns "rätt".
Varesig det är, eller inte är "rätt" för mig.

"Jag" har aldrig varit så viktigt...
... kanske bara som ett begrepp för det som skall förändras...

Man utgår från en mall som är omöjlig att specificera helt och fullt,
och forcerar sin egen individ in i bakgrunden...

Man osynliggör sig själv till förmån för någonting imaginärt...
... försöker forma om ett jag att passa in i någonting som alltid är lite bättre...
alltid lite mer normalt än en själv... per definition.

Jag har alltid trott att jag inte brydde mig...
att jag var "konstig" och stolt över det...
socialt, en idiot... och stolt...
visst, onormal, men då för att normalitet är tråkigt...
men det är en lögn... en sorts verbal reflex...
... inte planerad som lögn, men ändå en lögn.

Visst, jag är onormal,
och jag strävade mot normalitet... helt och tanklöst...
... för att det var det som var "rätt".

Undrar om det ens går att försöka se, och kanske leva annorlunda...
... det ska bli intressant att försöka.

/




Fri vers av Jonny Larsen
Läst 160 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2011-06-14 16:56



Bookmark and Share


    Silverstjärna
"Strävan mot normalitet har alltid funnits där"

Enligt mig, är ingen normal. Det är ett sådant fult ord. Vi alla har våra egenheter som endast vi själva förstår oss på.
2011-06-26
  > Nästa text
< Föregående

Jonny Larsen
Jonny Larsen