Strävan mot normalitet har alltid funnits där,
långt inuti men också som ett filter runt mig...
Vad som ses, som hörs, vad som känns...
... vad som känns "rätt".
Varesig det är, eller inte är "rätt" för mig.

"Jag" har aldrig varit så viktigt...
... kanske bara som ett begrepp för det som skall förändras...

Man utgår från en mall som är omöjlig att specificera helt och fullt,
och forcerar sin egen individ in i bakgrunden...

Man osynliggör sig själv till förmån för någonting imaginärt...
... försöker forma om ett jag att passa in i någonting som alltid är lite bättre...
alltid lite mer normalt än en själv... per definition.

Jag har alltid trott att jag inte brydde mig...
att jag var "konstig" och stolt över det...
socialt, en idiot... och stolt...
visst, onormal, men då för att normalitet är tråkigt...
men det är en lögn... en sorts verbal reflex...
... inte planerad som lögn, men ändå en lögn.

Visst, jag är onormal,
och jag strävade mot normalitet... helt och tanklöst...
... för att det var det som var "rätt".

Undrar om det ens går att försöka se, och kanske leva annorlunda...
... det ska bli intressant att försöka.

/