där stod du krampaktigt leende
med bly i fötterna
och ett mjukt önsketänkande
om att du kunde få finna din väg ut
vilket du till slut också gjorde
där på den gångväg du valde
bort från det avtal du så brutalt påtvingades
redan från dagen då du föddes
för trots det att du var en ständig risktagare
lyckades du inte se det som ett styrkeprov
utan det var bara en form av ett rop
som låg till en början av ditt avsked
det vilket nu ligger gjutet i stål
på den arena där inga applåder delas ut
där storlekens betydelse saknar mening
och många gånger endast skapar en kaotisk oreda
hos de av oss som nu tvingats bromsa in
och med slutna ögon ännu bär upp miljoner frågor
och där modern står hulkande kvar i ett stilla brus
långt bort från bön och med dig faller hon
tappar taget kring det inre rike
vilket hon alltid odlat under din uppväxt
i ett moderligt försök att plöja en positiv väg
bort från det enkelriktade mörker
som hon allena såg inom dig
men du mystiskt närde och gav liv
för att till slut låta den bli din haltande arbetskada
hela vägen
långt bort från oss