Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Drömtillvaro på fabriken.

Igår så blev jag påmind om en längre text som jag skrev för länge sedan. Jag hade glömt bort den och nu finns den inte kvar längre. Jag minns att det var en lång text, klumpigt skriven och full av klyschor. Den var pinsamt dålig. Jag rodnade av skam när jag läste den.
Jag slängde den i sopnedkastet.
Jag hoppas att sopgubben var en analfabet så att han slapp att läsa den av misstag.
Men jag minns fortfarande grundidén. Det hade kunnat bli något om jag hade skrivit texten när jag hade hunnit bli äldre.
Jag skrev om en medelålders man innan jag själv hade blivit medelålders. Jag skrev om tristess, meningslöshet och olycklig kärlek. Vad jag inte kände till då var att kärlekens magi och hänförelse försvinner någonstans utefter åldrandets väg. Det är bara känslan av meningslöshet som ökar. Ju äldre man blir, ju större växer sig istället de existentiella frågorna.
Men när jag var trettio så hade jag fortfarande kvar förmågan att kunna bli hänförd. Jag kunde fortfarande uppfatta en kvinna som en Gudinna som var värd att drömma och fantisera om.
Jag jobbade vid denna tid på en charkfabrik. Det var helvetet på jorden. Denna arbetsplats tog död på allt fint hos människorna. Drömmar krossades, ambitioner hånades och svalorna som flög ovanför fabriken singlade ned och dog en långsam död ute vid parkeringen.
Det var en plats som fick psykiskt stabila män att lägga snaran runt halsen och sparka bort stolen. Den fick skötsamma kvinnor att överge sina barn och förvandlas till alkoholiserade barlärkor.
Måtte KF:s charkfabrik i Karlstad brinna långsamt i helvetet.
Det var ett vikariat. Vi var fyra som började samtidigt. Efter tre veckor var det bara jag kvar.
Den första killen som försvann hette Tommy. Han nämnde under första rasten att han hade pistolskytte som fritidsintresse. Tre dagar senare lämnade Tommy sin station, gick på toaletten och efter det var det ingen som såg honom något mer. Jag tror inte att han sitter kvar där och skiter. Jag tror att han sprang hem och gömde sig. Alternativt sköt han sig med sin tävlingspistol. Det var Tommys första jobb och han förstod vad han hade framför sig.
Den andra snubben hette Hamid och stod ut i två veckor, sedan fick han nog av trakasserierna från de ordinarie anställda. Han drog av sig arbetskläderna, bad alla fara åt helvete och gick därifrån. Det var tufft gjort tycker jag. Vi behöll kontakten och har följts åt under åren genom några andra jobb.
Den tredje hette Bosse. Han sjukskrev sig, gick hem, söp sig full och ringde sedan ett skojigt samtal till högsta chefen. Därmed hade Bosse försäkrat sig om att inte få vikariatet förlängt.
Sedan var det bara jag kvar.
Det är det första och enda jobb som jag faktiskt har sett som en utmaning. En prövning. Jag bestämde mig för att jag skulle härda ut hela vikariatet. Vissa prövar sin styrka och mod genom att bestiga berg, segla jorden runt eller bjuda upp vackra kvinnor till dans. Jag gav mig fan på att ta mig igenom ett vikariat på KF:s charkfabrik en sommar under nittiotalet.

Ingen pratade med mig.
Jag fick sitta vid ett ensamt bord under lunchrasten.
Rökpauserna tillbringade jag ute på lastbryggan. Alltid utan sällskap.
Jag har aldrig någonsin, vare sig förr eller senare upplevt något liknande på någon arbetsplats. Om man hade kunnat beskriva en arbetsplats i veckodagar så hade detta varit en regnig novembersöndag på en långvårdsavdelning för människor som sakta avled i ändtarmscancer.
När det kändes som jävligast så brukade jag tänka på en kvinna som hette Jeanette. Vi var vänner en gång när vi var mycket unga. Jeanette var intresserad av främmande språk och poesi.
En gång så hade hon stått på en scen och läst dikter på franska inför en förstummad publik.
Ingen begrep ett ord.
Jag tror att Jeanette fick mobilisera en hel del mod för att klara av en sådan sak. Min Golgata var rena söndagspromenaden jämfört med Jeanettes bedrift. Jag tror att när Jeanette stod där på scenen inför en stor folkmassa så stängde hon av, hon såg dem inte. Hon var inte närvarande. Hon bara gjorde det hon hade förutsatt sig och sedan klev hon av scenen och vandrade iväg.
Ända till Paris.
Jag såg henne aldrig mer efter det.
Jag bestämde mig för att göra samma sak. Jag tänkte stänga av hela omgivningen. Helt plötsligt skulle det vara höst och jag kunde vandra ut genom fabriksportarna för gott.
Jag har alltid varit bra på att stänga av omgivningen. När jag var ung så kallade jag det för att ”släcka ljuset”. Jag famlade i mörker under hela min ungdomstid.
Den sista som jag såg innan jag släckte ljuset den här gången var Bengt.
Jag vet inte om han hette Bengt, men han såg ut att heta Bengt. Han såg ut att vara en man som hade växt upp med en grinig mor, en alkoholiserad far och två elaka storebrorsor och varje dag så hade han blivit skickad till skolan i gammalmodiga kläder. Nu så jobbade han som beredare på en charkfabrik sedan trettio år tillbaka, bodde antagligen ensam i en etta ute vid något av stadens höghusområden och som om detta inte skulle räcka så skulle han fylla femtio nästa år. En femtioårsdag som antagligen skulle tillbringas i ensamhet på balkongen med en slät kopp kaffe och en delicatomazarin.
Jag tyckte synd om Bengt.
Under resten av mitt vikariat så försvann jag in i mig själv, jag stängde av omgivningen och fantiserade ihop ett liv åt Bengt. Jag skrev en hel jävla roman om honom uppe i mitt huvud. Bengt gav mig en idé till en roman och jag gav Bengt ett alternativt liv som bara existerade i mitt huvud.

Jag minns naturligtvis inte allt, och även om jag hade gjort det så hade jag inte kunnat lägga ut allt här. Men jag minns att varje kväll, när Bengt gick och lade sig så började något vackert. När Bengt somnade så fick drömmarna liv. När Bengt sov förändrades tillvaron, ja hela världen till det bättre. Bengt var inte längre ensam. Drömkvinnan dök upp, räckte honom sin hand och tog med honom på allehanda äventyr, långt bort från fabriken och ettan ute i förorten.
Jag minns att det blev rätt så flummigt. Med tiden så började Bengts verklighet och drömmar att flyta ihop. Det framgick aldrig riktigt om världen omkring honom verkligen förändrades eller om det bara var Bengts eget universum som formade sig efter hans drömmar ute i hans lilla förortsetta.
Bengt började leva mer och mer i drömmarnas värld. Han började missköta sitt jobb. Han stannade hemma och gick inte upp ur sängen. Bengt sov för mycket och fick sömnproblem. Helt plötsligt kunde han inte sova längre. Bengt satt vaken i flera dygn och svimmade till slut av ren utmattning istället. Drömmarna började ändra karaktär. De började bli onda istället. Den vackra drömkvinnans långa hår föll av i stora tussar, äventyret förvandlades istället till långa arbetsdagar och Bengt visste inte längre om han sov eller om han var vaken.
Höll han på att bli galen?
Jag tänker inte berätta hur det slutade för Bengt, däremot så tog mitt vikariat äntligen slut. En dag i slutet av augusti så fann jag mig helt plötsligt på väg ut från fabriksportarna för gott. Det hade gått fort. Chefen hade frågat om de kunde ringa mig nästa gång de behövde en vikarie.
- Javisst!
Jag svarade inte i telefonen på en hel månad.
Det var sexton år sedan. I år blir Bengt sextiofem år och går i pension. Nu slipper han äntligen charkfabriken. Kanske får Bengts drömmar liv på riktigt? Kanske står Bengts drömkvinna ute på parkeringen och väntar på honom idag? Vem vet, hon kanske kör en tuff sportbil? När Bengt kliver ut från fabriken för sista gången i sitt liv så stor hon där, håller upp dörren för honom och säger:
- Nu jävlar har du gjort din plikt Bengt! Nu sticker vi!
Bengts drömmar kanske blev till verklighet trots allt?
Eller också var det den förbannade charkfabriken som var en enda lång mardröm för Bengt.
Till slut var det någon som väckte honom.




Fri vers av Peter Ferm
Läst 502 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-07-07 17:17



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm