Jag är så trött på att ta hand om dig när du själv inte kan det. Jag är trött på att vara din mamma istället för din flickvän. Be dig lägga undan rakbladen, försäkra dig om att du visst bor här, att jag visst är din flickvän och ingen annan. Ta ifrån dig spriten, hålla om dig, lova att jag inte ska lämna dig, lova att jag inte skräms iväg.

När du leker med knivar och säger att du måste hoppa så har jag inget val. Då måste jag säga till personalen för jag klarar det inte själv. De gör knappast mer nytta än mig och vill bara skicka iväg dig till Helsingborg igen. Jag försöker att ta hand om dig alldeles själv när du får dina psykoser. Jag är också sjuk, och det blir svårt, tar på mina krafter. Jag behöver någon som kan finnas där för mig och du någon där för dig. Jag kan inte finnas här för dig så som en frisk och stark människa kan.

"Om jag någonsin skadar dig så ska du bara fly." Men jag är inte rädd för att du ska skada mig, inte alls rädd. Jag är rädd för att du ska skada dig själv och fan vad det är jobbigt att sitta och barnpassa dig sent in på nätterna.

Jag älskar dig så himla mycket. Det gör så ont att du är sjuk och det gör ont när du frågar varför fick just jag schizofreni?

Jag har inget svar på den frågan.