Hon sitter så stilla med händerna i knä´t

och tänker på flydda dar

det var visst i natt hon snörvlade och grät

när hon tänkte på barnens far.



Han var hennes stöd, hennes liv, hennes allt

och ungarna satt glada i hans famn

men den bilden slogs sönder så obarmhärtigt kallt

av en sjukdom, som saknade ett namn.



Hon kämpade sig upp ur sorg och apati

där barnen de blev glädjen i all sorg

hon önskade så hett att frisk hon fick förbli

och ville göra hemmet till sin borg.



Men åren de svann och barnen växte upp

och snart satt hon ensam vid sin häll

de kom någon gång, men ej i samlad trupp

fast hon varit moderlig och snäll.



Så skymdes hennes blick och mörkret trängde på

och ej längre hon såg sina kära

men inom sej hon visste, hon älskat dem som få

och till slutet hon var dem så nära.



De knäppte hennes händer, där i kistan hon låg

och smekte hennes kallnande kind

men uti hennes ansikte sin barndom de såg

och vägen dit var stängd av livets grind.