orden tar slut

meningen gör sig själv meningslös

punkter radas upp på rad som om de hade en egen, inneboende betydelse

tystnaden växer och mörkret hänger på som om de vore sammankopplade

allt man kan hoppas på blir att allt detta onödigt tjafs...

att allt detta omständigt överskrivna...

... plötsligt betyder någonting

för orden finns ju där

de borde väl få en chans att bli skrivna

även om resultatet av all detta uppradande av ord...

... blir lika meningslös som känslan hos den som placerade dem där

... lika betydelselös som om de aldrig vore skrivna

men det kanske inte är därför man skriver

och betydelsen kanske inte någonsin har möjlighet att skapa sig själv

när ord som tomhet förmedlas i ordet tomhet

och där meningar om meningslöshet ens kan formas till att ha den betydelsen

jag tror inte jag någonsin har förmedlat någonting mer ärligt än
de tillfällen då jag inte placerat ut några ord,
eller ersatt dessa med ...

känslan är densamma

tomhet är universellt

och det fyller upp ens hela person på ett omöjligt sätt

där ingenting finns växer endast ingenting

tystnaden följer alltid med på köpet

/