Med huvudet nere i marken
och tankarna uppe i det blå
har jag irrat över ån efter vatten
utan att vare sig se eller förstå

Kanske är det enda som krävs
att inte oroa sig för konsekvenser
så att tyngdlagen tillfälligt upphävs
när hjärnan agerar på känslor

Uppdämda spänningar frigörs
när jag äntligen ser dig för allt vad du är
Ensamhet som sakta förgörs
även när du inte är här

Egentligen otroligt okomplicerat
somnar jag till värmen från dig
och inte det allra minsta forcerat
erövrar du bitvis mig