Kaffet rinner sakta ner i en kropp av glas
När den där ovetande känslan plötsligt förtas
Allting stannar upp och det blir en tyst minut
Och du vet att något kommer men för den sakens skull behöver inte tystnaden ta slut

När vattnet rinner undan och vemodet blir kvar
När man finner tomhet utan minnen från det som en gång i tiden var
Och man undrar hur man ska kunna möblera allt det tomma med sig själv just då
När man inte tycker att man är något alls, eller så

Nya tankar är som att fylla raderna med meningar som aldrig får etsas in
Skrivna bokstäver i sand som blåser igen och sköljs bort, som känslorna i själen min
Det dövande kan inte väckas med sådant som överröstar allt som har ljud
Lika lite som propaganda är ett bevis för att det finns en gud

När vattnet rinner undan och bara vemodet finns kvar
När det fortfarande känns fast solen skiner och himlen är klar
När man vet men man påminns ändå för man glömmer
Man vill tapetsera om sömnen så man ser nya bilder då man drömmer

Jag försöker lägga mig till ro i min skjorta, ostruken, men ändå min
Vila i något som jag inte kan ta in, gammal är äldst, men det släpper jag inte in
När jag bry mig om mig själv bryr jag mig om mina ord
Då behöver dom inte vara så höga, dom får finnas utan att behöva en plats på vår jord

När vattnet drar sig tillbaka, och vemodet ligger kvar
Då det inte spolas bort utan torrläggs och det nuet är det enda man har
På det ska man låta ett stenblock vila som ska växa sig till en trappa som tar en upp, ovanför
För där kan man inte bli kvar, lika lite som vattnet som spolar över vemodet gör

Tiden blir siffror i ett digitalt fönster, och dom talar med mig
Anonyma men tydliga siffror, figurer som styr mitt liv utan att visa sig
Och jag vet att det är så för jag känner det utan något brus
Är det lågan jag gråter, tårar av stearin, eller solens strålar som är levande ljus?