alltid på gränsen mot något slags vansinne mötte de ofta mystiska varselser på sina resor. dessa deras förmågor att röra sig mellan olika nivåer och faser av jordens tillstånd och vardande. var något de sällan själva lade märke till.

så var de fångade. i en skrämmande värld under den i vilken vi lever, i de små människornas paralella värld, som flockar av sjöfåglar, i fantasier på gränsen till nervsammanbrott, där möttes de

att alla dessa ord redan var på flykt, så tänkte hon, därför fångade hon orden i sina tankar, de var uppdragna som ett gammalt urverk. detta var hennes dagböcker, orden hon behöll och sorterade förvarade hon där. i sällsam stiltje orörda.

doktor felipe, så kallade hon honom. aldrig vid hans rätta namn. han hade aldrig frågat efter hennes namn. om han uttalat det hade de skarpa konturerna av hennes animus skrämt honom. nu var hon bara och endast kvinna. han kallade henne Kvinna.

så förde de med sig varandra mot vattenfallets topp. de hade inga andra val än att följa varandra dit den andre förde dem. förvissade om att de där skulle se sina egna ryggtavlor resa mot den plats där de nu till sist stod. där skulle de betrakta sina egna resvägar, och den utsikten skulle ta andan ur dem.