Jag sitter på mitt rum med tankar flödande som strömmande vatten. Tangenterna på mitt skrivbord symboliserar enbart bokstäver.
Bokstäver som inte har någon betydelse. Ändå så fortsätter jag petandet, med mål om att bilda ord, som i sin tur ska bilda mina meningar.
Meningar som är totalt oansenliga. Meningar som inte ens uttrycker minsta andel av mina känslor.

Tittar mig omkring, det finns ingen.
Låtar tårarna rinna, ingen bryr sig.
Skriker ut för hjälp, det finns ingen.
Ber till gud, men han lyssnar inte.

Varje kväll
Varje veckodag
Samma visa
Samma helvete

Min koncentration sviker mig varje kväll. För tillfället är medvetandet även instabilt.
Kärlek trodde jag fanns inom oss alla, men uppenbarligen inte. Inte då, inte nu, inte hos honom.

Aldrig.

Trodde aldrig jag att jag skulle säga det.
Trodde aldrig jag att jag skulle mena det.
Trodde aldrig jag att det skulle bli såhär.
Men jag vill aldrig mer se dig, pappa.