Tankarna är tysta just nu,
ögonen vill slippa ljuset
och öronen vill gömma sig från precis allt som skapar ljud.

Inte ens när jag skriver vill tanken vakna.

Dock infinner sig orden, de verkar alltid vara så nära inpå... varesig jag vill se dem eller ej.
Inte för att orden alltid passar ihop med verkligheten i stunden, eller ens med varandra.

De ligger där och väntar på att få en tillfällig existens,
någonstans i dimman av bokstäver som fyller det utrymme där tanken borde vara,
ibland grupperade till ordliknande enheter mot pannbenets fasta barriär mot verkligheten.

Det svåra är att hitta rätt recept för ingredienserna man har,
utan det, som just nu, blir det tyvärr inte mycket mer än meningslöst.

/