Jag förstår inte vad jag är så rädd för.

Händerna skakar, armarna följer med och rösten ombildas till en igenkläggad mixtur av gurgel och ordliknande bokstavskombinationer... men jag kan göra mig förstådd nu i alla fall... en mental harkling och ett lugnande andetag...

Men det är ju inte så att det jag tror att jag borde säga är annat än överanvända plattityder och meningar som mest innehåller tjafs jag stulit från alla dessa böcker jag läst utan att förstå annat än utsidan och orden och bokstäverna...

Det är så lätt att läsa om... vad det nu än är som jag tror mig behöva veta... nästan lika lätt att skriva om som om jag förstod det hela i verkligheten.

Verkligheten är svårare än ord.

Det hjälper inte att man misstror allt omkring sig, att man tror alla ögon som ser mot mig är där för att hitta mina fel och brister...

Till och med jag vet att det inte stämmer... att det är min egen rädsla och min egen misstro av mig själv som speglas i alla dessa ögon...

Dock är vetskap inget botemedel för en idiotisk känslo-tanke kombination som funnits där i en mängd år.

Det är lite lustigt, det jag är mest rädd av just nu är det jag vet helt klart att jag klarar av... I arbetet är jag aldrig nervös...
... precis allt utanför arbetet är en annan historia... men i arbetet... lugn som en död fisk...

Sedan kommer priset man får betala för en god tanke om sig själv... tvekan som en bult rakt in i hjärnbarken...

Jag vill ju inte göra någon illa... inte göra någon ens i närheten av illa...

Oftast känns det som att jag borde stanna hemma i det mörka, välkända... stirra in i väggen för att inte riskera att man åsamkar skada... det är fullständigt idiotiskt, men det är så tanken rör sig hos mig... man ger sig själv sådan otrolig makt i det negativa, och raderar allt positivt på vägen.

... och ibland så viker man sig... man står där vid dörren och vägrar öppna för sig...

Kan man verkligen hjälpa andra om man inte klarar av att hjälpa sig själv?

... jag undrar

/