Du har gråtit länge nu.

Vid bäcken som strömmar så stilla.


Och dina tårar är fulla av blod

Men det märkliga är att det är blå tårar?



Jag undrar när din vinge ska läka,


Du följer snart med strömmen...


Och vingen verkar inte läka,

Fast du lägger ner den i livet,

I strömmen gång på gång,

Och vattnet blir blodrött.

Det är mig själv.

Mitt liv.

Det är snart över.


Men ännu hoppas jag fast jag tynar,
min egoist.



Det är tid att lämna bäcken,

Och kanske hoppas på framtiden.