Egentligen så är jag för gammal,
för gammal för att skriva mig en verklighetsflykt,
för gammal för att leka med orden,
för gammal för att tro att meningen
är någonting jag själv bygger.

Som att allting skulle klarna av bokstävernas hantverk.
Som att penna och sudd, är hammare och spik
och att jag plötsligt skulle ha byggt..;

en väg,
en verklighet,
ett slott.

Så jag skäms lite åt min egen barnslighet
när jag fattar pennan igen
för att bringa mig en klarhet
som en alkoholist sträcker sig mot flaskan
för att skåda ..:

sin spegelbild,
sin längtan,
en botten.

Blir vi varken äldre, yngre eller klokare.
Bara stillade,
eller ännu mer frustrerade

över det vi önskar skapa
och det som är diffust.