Solen exploderar som en raket och föder en lidande dag som falnar och dör.

Det finns inga individer vi är delar av samma kraft
ibland är det för svårt för en dödlig att förstå, det är våra minnen som får oss att tro att vi är individer med egna små själar.

Jag tittar ut genom fönstret och ser barn leka i kvällssolen som är lugn för att den dör.

Att jag har kommit till min egen insikt om vad livet är känns inte speciellt, det som är läskigt är att så många andra inte har fattat det.

Vi bor på en planet som snurrar runt i något svart men det oroar ingen, folk är ickemedvetna och gömmer sig i vår låtsasvärld där vi går i skolan, jobbar, duschrunkar och dricker punsch.

Jag har levt i 10 000 dagar idag och vad spelar det för roll imorgon?