Direkt när Anders vaknade på morgonen, kände han att idag var det dags. Just i dag skulle han våga att ta språnget över till ön bredvid den egna.

Han mindes så väl den där dagen för länge sedan, då han frågat mamma hur man gjorde för att se världen och hon hade svarat att varje resa börjar med ett första steg, och just i Anders fall skulle det alltså betyda att han behövde lyckas hoppa över till ön bredvid. Det var kanske en och en halv meter, som han behövde överbrygga. Varenda dag hade han sprungit och hoppat. Centimeter för centimeter hade han kunnat vidga avståndet mellan de båda stenarna ute på planen. I går hade han äntligen lyckats hoppa så långt att han nu kände sig ganska säker på att lyckas.

Anders åt sin frukost och gick ned till öns kant, där han ställde sig fundersamt såg ut över stupet, över till grannön. Visst var det nervöst. Men ännu starkare var viljan att äntligen bryta sig loss ur det begränsade liv han levt hittills.

Han gick en bit tillbaka, hämtade andan och började springa ut mot kanten. För varje steg ökade han farten. Väl framme vid kanten satte han i foten och tryckte ifrån, uppåt och framåt.

Oj, det låg en liten rund sten just där han tog sitt avstamp, så han slant en aning och kom ut i en flatare bana, än planerat. Men nu var han redan på väg.

Men plötsligt kände Anders något oväntat. Det var som om en kraft korrigerade banan uppåt, och det konstiga var att han bara fortsatte uppåt, högre och högre. Efter bara några sekunder hade han de båda öarna en bra bit under sig själv. Anders tittade åt höger och märkte hur hela kroppen styrde åt samma håll. En titt åt vänster korrigerade tillbaka kursen.

Han kände en bubblande glädje som snabbt spridde sig i hela kroppen. Det gick inte att sätta ord på den frihetskänsla som överväldigade honom, medan han cirklade runt i luften ovanför de närmaste öarna.

Då fick han syn på mamma, som hade förberett lite mer mat. Han saktade farten en aning och styrde försiktigt ned mot hemmaplanen. När Anders kom närmare kunde han se de båda mätstenarna, som han hoppat fram och tillbaka mellan de senaste veckorna. Han lyckades sätta ned sina fötter och landa mitt emellan dem.

Medan han åt sin lunch, funderade Anders mycket över det han upplevt på morgonen.

Visst var han en mås och hade vingar, men det som verkligen behövs för att kunna flyga, är att man vågar tro på sig själv, och vet vart man vill komma!