Så står tiden stilla
Regndropparna rinner nerför paraplyets rosa kant
Himlen har öppnat alla portar den bara kan idag.
Jag följer stenmuren med blicken
Äng, hage, stenmur, lummig grönska, kyrkogård
Prästen är en prost, rund med darr på röst
Över nejden ljuder hans stämma och den lilla skara som är församlad sjunger med i stillsam psalm
Men inte jag. Jag tänker på ängar och hagar,
sommardagar, koängen, stugan,
dallergräs, kräftfiske. Minnen flyger förbi i samma takt som svalorna som rör sig en bit ovanför våra huvuden.
Ser en död mus ligga en bit ifrån mina fötter, en näbbmus, lika genomblöt som allt annat runt omkring

Prästen ska plötsligt ta oss i hand. Urnan är nedsänkt i brungrå jord. Hans uppgift är klar.
Jag hör snyftningar runt omkring men jag, jag kväver ett leende när jag ser prästens fot landa 3 cm från den döda musen. Jag funderar på om en blöt näbbmus är lika hal som ett bananskal och jag vet att det inte är så man ska tänka i en sådan här stund men jag har ju tagit farväl av dig redan innan och jag vet att du hade sjuk humor du med pappa.
och plötsligt känner jag...det är verkligen slut nu.

Det svarta lämnar, jag känner när det gör det, letar sig ut
Det fanns en tid då det svarta tyngde, gjorde ont ända in i märgen,
då de djupa såren verkade omöjliga att läka men tiden hade visst ett slut
för när jag står här under regntung himmel på din begravning pappa då känner jag orden komma:
Det är bra nu. Det är nog nu. Det var så här livet blev, det blev ju bra ändå.
Nu går vi vidare både du och jag.