Min förväntan på dig, oss, finns där inom mig, gnager, förstör verkligheten
Du var den som fanns där som en dröm, något perfekt som endast skulle betraktas på avstånd.
Nu sitter vi här, båda nyfikna, inte alls rädda men ändå så nära inpå varandra.
Jag lämnar en del av mitt liv i dina händer, låter dig följa med, in i min värld så som ingen annan tidigare gjort. Din tro ger mig hopp om framtiden. Är vi för mycket begärt?