Kommer du ihåg sagorna
som du skulle somna till
som barn
de där som du kunde
utantill och bakochfram
och mamma som aldrig förstod vitsen
att läsa dem igen
då du låg och mimade en mening
framför henne hela tiden
medan handen rördes i ditt hår
hon förstod aldrig att sagan aldrig var vitsen
att det var hon och den trygghet
som smektes in i håret
när hon satt där

För sen gick hon
och du visste att när du hörde
dörren stängas till hennes sovrum
skulle snart en annan öppnas
den väntade bara på
djupnandet av hennes andning
och hennes kropp i vila
innan en annan kropp rörde sig ut
och du låg och stirrade in i väggen
och låtsades som att du sov
men ryggen skvallrade om din vakenhet
den skallrade när glipan växte

Tjugo år och du grät dig till sömns av bilderna
som fanns målade på dina ögonlock
om dagarna satt du vid gungorna i parken
och log åt varje rosenblossande kind du såg
din hand smekte under jackan men ingen förstod
att du smekte inte på grund av lust
utan på grund av nätterna som barn
ibland fick du till och med röra vid dem
men bara för en sekund
tills de tog tillbaka fotbollen
du grät dig till sömns

Hon var väl okey. Du var 30 och hon var okey.
Log åt dina vänner och passade i ditt liv.
Lagade mat som gick att äta
och skapade någonting i din ensamhet.
Men det var hennes röst,
som gjorde henne till brud,
hennes trollbindande berättarröst
och hon födde ett vacker barn.

(Alla sade att han var sin pappa upp i dagen.
De hade fel.)

För han kommer att
komma ihåg sagorna
som han skulle somna till
som barn
de där som han kunde
utantill och bakochfram
och mamman som aldrig förstod vitsen
att läsa dem igen
då han låg och mimade en mening
framför henne hela tiden
medan handen rördes i hans hår
hon förstod aldrig att sagan aldrig var vitsen
att det var hon och den trygghet
som smektes in i håret
när hon satt där


Han var din om natten.