När jag runt åtta-nio år så hade jag en granne som brukade ge oss ungar föreställningar varje helg. Han var alkoholist. Jag vill minnas att han hette Ove. Hans fru hette Kajsa.
Ove arbetade och skötte sig. Han var en mycket snäll och timid man under vardagarna. Oves fru var däremot en riktig ragata. Genomelak sedan födseln. Ond och galen. Hon var som en ilsket fräsande spottkobra, full av giftigt etter.
Kajsa gillade att förolämpa och förnedra Ove så mycket hon kunde och helst så att alla grannar hörde. Gärna när de var vid affären och handlade under eftermiddagarna, när Ove hade kommit hem från arbetet.
- Ska du verkligen lägga kokosbollarna i botten på samma kasse som mjölken och mjölet? Idiot!
Ove slet dagarna i ända på en fabrik som tillverkade plastdunkar men fick bara skäll av sin fru.
- När ska du skaffa dig ett bättre jobb så att vi kan flytta ifrån den här jävla slummen? Jag skulle ha gift mig med Lennart som pappa sade! Han tjänar mycket pengar han!
 Ove böjde sitt huvud, skämdes och sade att javisst, jag borde verkligen skaffa mig ett bättre jobb.
- Jag är ledsen över att jag aldrig har kunnat infria dina förväntningar!
Det lät verkligen som han menade det där uppriktigt. Karln hade ingen ryggrad att tala om. Det var synd om Ove.
Eller kanske inte.

Varje fredag slutade Ove jobbet för veckan. Hela helgen ledig. Då tog han svängen förbi Systembolaget och köpte ut så att det skulle räcka ända tills söndagskvällen. Sedan började festen.
Alkoholen förvandlade den annars så timide Ove till ett rytande lejon. Utan ett ord kom han hem, satte sig vid köksbordet och började tyst och metodiskt att dricka ur brännvinsflaskan. Sedan så började han att smiska upp sin elaka fru Kajsa med en strykjärnssladd samtidigt som han vrålade eder och förbannelser över henne.
Kajsa började yla som en luftvärnssiren och det var startskottet för oss ungar. Nu hade föreställningen börjat.
Jag bodde vi denna tid i ett oerhört trist bostadsområde som mest bestod av tvåvåningslimpor i grå betong. Fulla med radonstrålning. Vi fick papper hem där vi anmodades att vädra ordentligt varje dag.
Men vi hade inte råd att bo någon annanstans och jag trivdes rätt så bra. Vi bodde där i flera år.
Många av våra grannar söp men de bjöd inte på lika spännande föreställningar som Ove och Kajsa.
Varje fredagskväll började föreställningen. Kajsa började yla när första rappet landade på hennes röv och några minuter senare så sprang jag och några andra ungar runt deras lägenhet och kollade in genom varenda fönster, så att vi inte missade något.
Det var bättre än både Baretta och Kojak.

Festen fortsatte hela natten. Ja, hela helgen. Efter en stund brukade Ove ha slagit sig trött. Då passade Kajsa på att ge tillbaka. Det flög påsar med mjöl, burkar, stolar och jävelskap runt hela lägenheten. Ove duckade så gott han kunde. Det kunde ibland hända att en radio eller mindre byrå kunde braka rätt igenom en fönsterruta.
Ove fortsatte att supa hela helgen. Han söp, vaknade, strök upp sin fru med närmaste tillhygge, somnade, vaknade och så började karusellen igen.
Jag har många gånger ställt mig frågan: Varför?
Vad var vitsen med alltihopa? Med äktenskapet? Med detta eviga supande varje helg?
Det var ju helt klart att de mådde inte bra av vare sig varandra eller av alkoholen.
Varför gav de inte bara fan i alltihopa?
En lördagsmorgon satt Ove i favoritfåtöljen och hällde i sig brännvin som vanligt. En lördagsmorgon som alla andra, förutom att denna gång så hade Kajsa bestämt sig för att ändra rutinerna en smula. Hon skulle slå tillbaka innan Ove hann att stryka upp henne.
Hon smög upp bakom honom och drämde med full kraft sitt strykjärn rakt i skallen på honom.
Ove hann precis svälja den sista skvätten brännvin ur glaset och sedan blev allting svart.
Det var brännvin som nöp rejält det.

Två veckor senare skrev de ut Ove från lasarettet.
På en fredag.
Vi ungar såg hur Ove kom raglande över gräsmattan tidigt på förmiddagen, med en spritpåse i handen. Han var full och argare än någonsin. Nu skulle det bli en tidig föreställning.
- Hit in kommer du inte något mer! Jag har bytt lås! Där fick du gubbjävel!
Skrek Kajsa innan hon drog igen köksfönstret. Dessvärre glömde hon bort att stänga altandörren. De bodde på bottenvåningen.
- Tittut! Här kommer gubbjäveln!
Sade Ove, särade på gardinerna och klev in i vardagsrummet.
Sedan kom även ambulansen och hämtade dem båda två. Kajsa fick in en rätt så lyckad träff i skallen på Ove med en tung skiftnyckel och slog därmed upp den gamla skadan. Men skadan var inte värre än att Ove han med att gnugga Kajsas ansikte i linoleumgolvet samtidigt som han dunkade en cykelpump i skallen på henne.
- Jaså, din förbannade huggorm! Du smyger dig på din snälla man bakifrån! Det här ska lära dig att uppskatta gubbjäveln!
Sedan rasade även Ove ihop, över Kajsa. Det var blod överallt.
Det var faktiskt rätt så obehagligt.
Kvinnomisshandel är obehagligt. Det kan aldrig försvaras. Kajsa var ingen snäll fru, hon behandlade Ove mycket illa. Men detta kan ändå aldrig försvara Oves beteende. Ibland när jag tänker tillbaka så undrar jag varför inte Kajsa stack från Ove, eller tvärtom. Ibland tänker jag att de förtjänade varandra.

Jag kan inte avgöra hur gamla Ove och Kajsa var. När man är barn så är alla människor över tjugo år uråldriga, men jag skulle tro att de vid denna tid var runt fyrtio år.
Många år senare var jag tillbaka i min gamla hemstad och hälsade på. Det hade gått tjugo år. Jag var inne på Domus och handlade lite käk åt mig och morsan.
Framför mig stod ett äldre par. Båda hade rullatorer. Det var Ove och Kajsa. De kan inte ha varit mer än kanske sextio år men alkohol får människor att åldras snabbt. De såg ut som åttioåringar båda två.
Men de såg nyktra ut. De såg ut att ha försonats.
De betalade sina varor och Ove började packa ned dem i plastkassar. Precis som förr i tiden.
- Lägger du äggen i botten på samma kasse som du stoppar konserverna! Är du inte klok? Idiot!
 Ove ser trött ut. Han ursäktar sig genast och börjar att packa om.
- Jag skulle ha gift mig med Lennart! Han är rik! Han gav sin fru barn minsann!
Ove tittar på klockan och säger att han måste gå iväg en stund.
- Jag går och hälsar på Olle. Gå i förväg hem du!
Det är fredag. Klockan är fem och det är en timma kvar tills Systembolaget stänger. Ove har god tid på sig.
Ingenting tycks ha ändrat sig.
Jag undrade ännu en gång: Varför?