Böner skär som sågklingor genom dimman
när fåglarna flockas och reser sig till

slutgiltig avfärd

de samlas, lyfter flockvis
mot de fladdriga molnen

över stranden och torra gräset
vinden får havet att rulla och

rör om i skyarna

vi tar inte farväl så som vi borde
står vi förlamade
alltför övermannade av känslor

med vilken häpnad vi inser
att skiljas från sina fiender
är sorgligare än att skiljas

från hjärtat själv

när vi hör hur bönerna stannar
och ljudet från sågklingan tystnar
flyttar vi också
tveklöst följer vi fågelflockarna

tills striderna upphört