ett märke på trädet
hugget med morakniv
blev det blödande såret

som krymper tiden

utan böner, obönhörligt
rann blodet illa
längs med det vita

- Vi ville det inget ont
vi spetsade bara våra verktyg
utan någon tanke att
de skulle lemlästa sina bärare

nej vi ser inget samband

tiden krymper luften snör ihop
den tätt omkring kroppen
så snörs livet åt

snörs lungor ihop

vassa eggar mot tunn hud
gardinen fladdrar bara lätt
skyddar ingen mot stormen