Jag vill resa
mina tunna tältpinnar
i din famn.
Fästa dem försiktigt
vid ditt hjärta,
likt den spindeltråd
som är av samma skörhet.
Jag vill lägga ut
min trasiga sovsäck
vid din nacke.
Väckas till lukten
som får hjärtat att rusa
och inspirerar tro
på evigheten.
Jag vill sluta
mina trötta ögon
mot din axel.
Känna säkerheten
som inte annars
existerar.
Jag vill.
Trots rädslan
för mina bräckliga
byggstenar.