Jag har tillbringat morgonen på Facebook. Jag noterade att jag hade fått en ny vänförfrågan. Det var en mörk, ung kvinna. Ingen jag kände eller kunde minnas från min ungdom så jag tryckte bort henne. Men inte genast. Jag satt en stund och tittade på fotot. Jag tyckte först att det var Mathilda, en tjej som jag var olyckligt kär i en gång.
För länge sedan.
När jag var tjugoåtta år. Hon var några år yngre.
Jag förstod att det inte kunde vara Mathilda. Hon skulle ha varit nästan fyrtio år idag.
Den Mathilda jag minns var en ung kvinna från en tid då jag själv fortfarande var ung.
Jag lärde känna henne när jag jobbade på Est-Line, på en färja som gick mellan Stockholm och Tallinn.
Nej, det var inte jag som glömde stänga bogvisiret!
Mathilda var adopterad, från Etiopien eller Eritrea. Minns inte riktigt. Jag tyckte att hon var den vackraste flicka jag hade sett i hela mitt liv och inte nog med det, hon såg snäll ut. Jag har alltid varit svag för snälla kvinnor.
Mathilda var snäll.
Vi blev bästa vänner direkt. Jag var kär i henne men det vågade jag inte visa, jag nöjde mig med det näst bästa alternativet – Vänskap.
Mathilda hade en lägenhet på Södermalm. Den hade hon fått av sina rika föräldrar. De var advokater eller något liknande. Det hade skurit sig med dem, som det så ofta gör när barnen inte delar föräldrarnas framtidsvisioner.
Mathilda ville rocka.
Hennes föräldrar ville att hon skulle utbilda sig, göra karriär och gifta sig med en välkammad kille med fina betyg och ännu finare bankkonto och efternamn. Så blev det inte. Mathilda gav dem fingret och hennes föräldrar gav henne en lägenhet och en större summa pengar. Sedan tackade de för den tid som hade varit.
Mathilda drack inte alkohol. Jag tyckte att hon rockade dåligt. Jag var vid denna tid ung och odödlig och ansåg därmed att jag kunde dricka för oss båda två. Det gillade inte Mathilda.
- Du har alltid ett glas i handen. Du kommer inte att få uppleva din trettioårsdag!
Jag skrattade och talade om att jag skulle bli minst hundra år.
- Jag kommer att överleva er allihop!
Jag överlevde Mathilda. Hon blev knappt tjugotre år.
När vi hade känt varandra i ett halvår så blev jag inbjuden till hennes hytt. Vi satt på hennes sängkant. Hon lutade sig mot mig. Helt plötsligt gav hon mig en puss.

Sedan klädde hon av sig, lade sig på sängen och bad mig komma.
Om jag hade kunnat stoppa tiden så hade jag fortfarande varit kvar i Mathildas hytt, på en Estlandsfärja fångad i ett evigt kryssande mellan Stockholm och Tallinn. 

Mathilda hade sagt att jag alltid hade ett glas i handen. Den kvällen ställde jag ifrån mig glaset. För en gångs skull så fanns det ett trevligare alternativ.
Det bästa man har i livet är inte sitt hem, sin bil eller sina pengar. Sådant går alltid att ersätta. Det bästa man har i livet är sina minnen. Det är egentligen det enda man har. Det bästa man har. Mathilda är ett sådant minne. Något av det bästa jag har.