Jag fick en fråga från en gammal kompis som hade funnit mig på nätet. Hon hade nämligen märkt att jag nämnde Gud lite då och då i mina texter.
Hade jag gått och blivit religiös?
Det är en fråga som jag gärna vill svara på!
 
Det här är min syn på Gud och tro: Jag tror inte, jag förnekar inte heller. Men jag hoppas, jag hoppas på att Gud finns och att man efter döden (om jag nu ska dö, det ingår inte i min föreställningsvärld) kommer till Paradiset och får träffa alla släktingar, goda vänner m.m. som man hade här i detta livet.
Jag struntar i alla budord och liknande. Inte så att jag konsekvent bryter mot dem. Jag stjäl inte, mördar inte osv men jag har en ledstjärna och det är: Att inte vara medvetet elak mot någon. Ibland kan det vara svårt men vi är ju inte mer än människor. Ibland säger och gör man saker i ren affekt som man sedan ångrar. Men jag är medveten om när jag gör fel, och jag försöker alltid att bättra mig.
Samvetet, det tror jag är det som till viss del benämns som Själen och samvete, det är något som jag har gott om. Ofta är det dåligt och vad det säger om mig får Gud avgöra.
Jag tror på godhet, att vara snäll helt enkelt.
Och att inte ta mig själv eller det jag pysslar med på allvar.
 
Jag har jobb. En trygg anställning.
Jag har tidigare haft många olika jobb och träffat på en hel del skitstövlar. De finns överallt, både som chefer och vanliga anställda. Förr så brydde jag mig inte så mycket. Jag hade en fatalistisk inställning. Det var som det var helt enkelt. Vissa människor föds till skitstövlar och det är inte så mycket att göra åt. Min filosofi var att så länge de sket i mig så sket jag i dem.
Det tänker jag ofta på idag. Jag hade fel inställning. Det är tystnaden från oss andra som får Skitstövlarna att föröka sig.
Idag har jag en lättsam inställning till livet, speciellt arbetslivet. Jag vägrar att ta det på allvar. Jag tar inte ens mig själv på allvar och kräver inte heller att någon annan ska ta mig på allvar.
Livet är större än så.
Livet är större än stämpelklockor som mäter tid.
Livet är viktigare än svetsfogar som ska hålla tätt och golv som ska vara välputsade varje dag.
Ett jobb är bara ett jobb för mig, inget kall. Det är ingen lidelse eller ens något intresse.
Bara en plikt.
Jag tror att Gud skiter i allt vad budord heter. De är en efterkonstruktion av oss människor. Jag tror att Gud egentligen inte har så många regler för oss. Jag tror istället att det enda han vill är att vi ska göra vårt bästa, inte skada varandra och däremellan försöka att rocka så mycket vi kan.
Jag tror inte att han ser något syndigt i nöjen och ledig tid. Tvärtom, när han ser en ung och berusad man som vinglar hemåt en sen sommarnatt med armen runt en vacker kvinna så tror jag att han blir glad.
När Gud tittar in i ett fönster ute i villaområdet och ser en medelålders kvinna som kanske har skitit i trosorna efter för mycket rödvin och pizza så tror jag att han börjar skratta så smått.
Och när den smått senila Algot helt plötsligt tycker att det är en utmärkt idé att visa kuken för hela församlingen mitt under sitt första barnbarns dop så tror jag att han faller ihop på golvet och börjar vrålflabba.
Det är vid sådana tillfällen Gud glömmer bort att hålla sin skyddande hand över vissa människor. Som t ex den medelålderskrisande Hasse. Han har bestämt sig för att återuppväcka sin ungdom med stora mängder alkohol, unga tonårsflickor och rockmusik samtidigt som han tycker det är en bra idé att hårdtesta nya Volvokombin ute på motorvägen.
När Gud ligger på golvet och skrattar som bäst så dammar Hasse rakt in i en bergvägg i etthundraåttio knyck med baksätet fullt av tonårsflickor och stereon på högsta volym.
Det var visst någon låt med AC/DC.
Men det blev inte Highway to Hell, Hasse och flickorna kom till Paradiset istället.
Sådan hoppas jag att Gud är.
 
Jag tror att livet skulle bli tämmeligen tråkigt och andefattigt (där fick jag till det!) utan att ha något att tro på, eller hoppas på i mitt fall.
Minns din odödliga barndom när du kastade dig utför en brant backe med cykeln, släppte styret, blundade, sträckte ut armarna och låtsades vara ett flygplan.
Pang!
Ett träd, en kraschad cykel och en hjärnskakning.
Svart.
Mörker en liten stund men sedan vaknade du igen av att din mor lyfte upp dig i sina armar och bar dig hem.
Det var en skön känsla, eller hur?
Det är så jag försöker att se på Gud och livet efter detta.
Jag hoppas verkligen att när det är dags för mig, när jag somnar in för gott så hoppas jag att det är någon som lyfter upp mig till mina nära och kära. Att jag ska vakna igen men tillsammans med morsan, mormor och morfar och resten av mina släktingar.
Av någon anledning så inbillar jag mig att det alltid är sommarlov och solsken däruppe och att vi är på väg till stranden. 
Det är så jag hoppas att det är.

Min läkare sade en gång när min dödsångest kändes extra stor att jag skulle se döden som någonting spännande.
- Då får du ju äntligen reda på vad som händer, eller hur? Ett riktigt äventyr!
Det ligger något i det.