Jag var och köpte mig ett par nya skor för några veckor sedan. Jag avskyr att köpa skor. Mycket tack vare min skostorlek. Det är svårt att få några att passa. Jag har storlek fyrtiofem, ingen svår storlek egentligen. Om jag hade varit en och nittio lång. Det är jag inte. Jag är en och åttiotvå. Lägg därtill att mina ben är långa och smala. Jag kan alltså inte ha vissa skor. Boots, svarta finskor och liknande är inte att tänka på. De ser ut som långa bananer på mig. Träskor går dock bra. Och mina arbetsskor. Men jag kan ju inte gå genom livet i enbart träskor och arbetsskor.
Min flickvän gnäller på mig. Hon är som alla andra unga kvinnor, hon älskar att gå ut på lokal för att dansa och festa.
Jag avskyr att gå ut på lokal. Så hon får för det mesta gå ut ensam eller med sina kompisar. Då får jag vara ifred hemma vid min dator.
Det är bra.
Men ibland måste man ställa upp. Hon har krävt att jag ska möta upp henne vid något dansställe.
Det är inte bra.
Men jag brukar ställa upp. Jag dyker upp vid rätt tidpunkt. Iklädd kavaj, jeans och träskor. Ibland mina arbetsskor. Tunga don med stålhätta. De få gånger jag har blivit insläppt har hon alltid skämts ögonen ur sig och efter att jag har tillbringat någon timma i baren så känner hon mig inte längre.
Sedan brukar hon hålla sig lugn i några månader. Men hon glömmer fort. Och så börjar allt om igen.
- Du är så jävla tråkig! Du följer aldrig med mig ut!
Jamen va fan, jag fyller femtio år om fyra år. Vad har jag på ett disco att göra? Men sådana argument biter inte på henne. Så därför bestämde jag mig alltså för att försöka få tag på ett par nya skor.
 
Det gick lättare än jag trodde. Jag hittade ett par svarta Ecco. I och för sig svindyra men de var sköna. Mjuka. Vägde ingenting. De såg ut som ett mellanting mellan svarta finskor och gympadojor. ”Sportiga”, som modefjantarna säger.
- De ser inte för stora ut på mig?
Frågade jag expediten som var en ung och vacker kvinna. Hon var den sorten som hade gjort mig generad och blodröd i ansiktet när jag var tjugo år. Det fanns en tid då jag hade vänt i dörren och valt en annan affär, en affär där expediten hade varit en gammal gubbe. Men det var länge sedan. Den blyga tönten är borta idag. Det händer ibland att jag undrar var han tog vägen? Han tycks – liksom mitt en gång tjocka hår – ha gått upp i rök. Måtte han aldrig komma tillbaka.
- Nejdå! De passar perfekt!
sade hon.
Expediten hade en liten namnbricka på bröstet. Hon hette Maria. Hon såg snäll ut. Trevlig. Hon var sorten man ville prata bort en stund med. Jag sade att jag var helt oproportionerlig i kroppen. Att mina stora fötter inte stämde med min längd.
- Allt är långt och utdraget hos mig utom öronen!
sade jag. - Armarna, snoken, fingrarna, ja allt!
Min idiot.
Min förbannade jävla idiot.
Och kuken! Tänk om hon tror att jag syftar på kuken! Jag blev illröd i ansiktet. Den tjugoåriga tönten hade kommit tillbaka men inte ens han hade kläckt något så fullkomligt idiotiskt. Hade aldrig vågat. Tjugosex år senare vräker jag däremot ur mig något så komplett helidiotiskt. Jag ville sjunka genom golvet.
Mitt ansikte var hett som en kamin. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta.
Men tänk om hon inte förstod? Tänk om det bara är min snuskiga fantasi som spelar mig ett spratt?
Nu blev det dubbelt så pinsamt. Nu kanske hon undrade varför jag helt plötsligt, utan anledning hade blivit karmosinröd i ansiktet och inte längre vågade möta hennes blick.
Vad är det för fel på den där karln?
Jag fick nästan spykänslor av genans. Ännu en gång idiotförklarad. Grattis! Grattis! Och så den där jävla rösten i huvudet: Jaha, nu har du gjort bort dig igen, och vet du vad? Det var väntat!
Min gamla lågstadielärarinna dog för några år sedan, men i mitt huvud lever hon kvar och har hälsan. Jag sade ju att det var något som inte var som det skulle i huvudet på dig, minns du inte? De skulle aldrig ha släppt ut dig!
Jag lade snabbt upp pengarna på disken och slet åt mig skokartongen. Jag ville snabbt därifrån. Men Maria, expediten, sade något. Jag tror att hon frågade mig om jag ville ha en kasse. Jag fattade ingenting. Det snurrade i huvudet. Vad i helvete skulle jag säga? Jag kunde ju inte gärna börja ursäkta mig och säga: Det var inte kuken jag menade!
Jo, det hade varit grant det. En medelålders karl står vid disken och förklarar för den unga expediten att allt är stort på honom, utom kuken. En skvatt galen idiot som enbart vill prata om stora fötter och små kukar.
Jag skulle köpa mig ett par skor.
Det var det enda.
 
Små vardagsbestyr kan utveckla sig på det mest obehagliga vis. Det har jag erfarenhet utav. En solig sommarmorgon går man till jobbet. Man tänker: Ok, det är måndag men det behöver inte vara någon katastrof. Jag är frisk, i lördags fick jag mig ett nyp och jag tror inte att jag ligger efter med något jobb.
En timma senare står man med halsen upp i skit.
- Jag vill inte jobba med den där jävla Hamid! Aldrig i livet! Han försöker alltid ta mig på brösten!
Då får man tala om för Hamid att han får försöka att ge fan i att ta Mimmi på brösten och att det är ju själva fan att vuxna människor inte ska kunna sköta sig.
Sedan ringer chefen. De har problem med en större butikskedja som vi har avtal med.
- Det är stopp i avloppet! Det måste du fixa!
En stund senare står jag på knä med armen nedkörd ända till armbågen i en golvbrunn full med något brunt gegg som påminner om avföring. Det är nu det börjar kännas jobbigt. Fyrtiosex år och jag ska behöva hålla på med den här jävla skiten! Det kommer några butiksanställa och tittar på mig. De är alla unga. Kanske tjugofem år. Högst. Nu känns det inte roligare direkt. En av de unga gloparna frågar om jag trivs med mitt jobb.
- Ja vad tror du? Jag älskar det! Jag har stånd varje morgon när jag går till jobbet!
Fräser jag.
- Har du det nu också?
- Ja.
Sedan tappar jag min privattelefon rakt ned i avloppet. Tretusen spänn åt helvete. Ungefär samtidigt som jobbtelefonen ringer. Det är chefen. Hon är arg.
- Vad i helvete menar du med att dra på dig parkeringsböter med MIN tjänstebil?
Hon är jättearg. - Jag tror det är dags att du och jag har ett utvecklingssamtal igen!
Hur ska en sådan här dag sluta, som började så bra?
Jodå, den slutar trevligt. Varför bryta ett sådant här vinnande koncept? Jag får en utskällning av en kund för att någon har gjort ett dåligt jobb. Vad nu jag har med det att göra?
- Det är ju för fan ditt objekt!
Vrålar min chef i telefonen.
Ja just ja, det glömde jag.
Massa sopor måste köras till förbränning. Jag får bensinstopp efter halva vägen eftersom jag har glömt att tanka. Ny utskällning av chefen. Hon skriker något om ytterligare utvecklingssamtal. Fan vet om hon inte nämnde något om stryk också innan hon lade på.
En arbetsdag.
Ett liv.
När vardagen går åt helvete.