På promenad med känslor i en säck.
Säcken hårt hållandes mot hjärtat;
... rädd för att tappa bort sig själv.
Springandes längs en stig, utan början...utan slut.
Mörkt framåt, mörkt bakåt.
Ängslan, ångesten sliter sig i säckväven.
Rädsla gnager sig sakta in i magen,
gör hål, sticker till, gör ont.
Sipprar in och förtär.
Om o om igen,
Om igen.
Blundar,
tårar rinner,
näsan rinner.
Rädslan skriker.
Säcken är tung, alltid en börda.
En börda man aldrig kan släppa.
Om det sker,
är man så gott som död.


© 2010 Celticgirl