När jag var tonåring så förekom jag i en del utredningar uppe på AF, ungdomspsyk och AMI (AF Rehab tror jag det kallas idag). Den återkommande slutsatsen var att jag – förutom att jag var känslig och hade manodepressiva tendenser - saknade ambition. För alla om inte riktigt har klart för sig innebörden av ordet ambition så ska jag försöka att förklara.

Ambition är ungefär detsamma som att vilja något jättemycket och att kämpa för det. Det finns t ex människor som brinner av iver över att få slå i spikar i plankor eller svetsa ihop plåtbitar. Sedan så finns det människor som har större ambitioner. De vill kanske bli tandläkare, advokater eller ekonomer.

Gemensamt för alla dessa människor är att de satsar en stor del av sin tid på att i framtiden kunna försörja sig på att snickra, svetsa, laga tänder, få brottslingar frigivna eller ägna sig åt skatteplanering åt företag.

Idag måste t o m en alldeles vanlig rörmokare gå i skolan för att kunna försörja sig på att koppla ihop rör och rensa avlopp. Först tre år i gymnasieskolan och sedan en rörmokarutbildning. En advokat eller tandläkare måste naturligtvis tillbringa ännu längre tid i skolan.

De biter ihop. De ger sig fan på att klara detta för de har ambition. De vill verkligen syssla med detta i framtiden.

Imponerande. Hur orkar de?

För att orka så inbillar jag mig att man måste tycka att det är roligt, eller åtminstone intressant att hyvla en planka slät.

En tandläkare måste uppfyllas av lycka efter han har lyckats utföra en rotfyllning på en skräckslagen patient som har gjort ovanligt hårt motstånd.

En advokat måste ju känna uppriktig glädje när han lyckas få en våldtäktsman frigiven och en svetsare bör ju längta till jobbet varje dag så att han får svetsa ihop ännu mera plåt. Hur har de annars orkat pina sig igenom utbildningarna och ta sig ända fram till målet? I min värld så måste man tycka att det man sysslar med är roligt, det ska vara KUL, annars orkar jag inte.

Jag tycker inget av detta verkar kul. Det rockar inte ett dugg.

Därför ansåg de att jag inte bara saknade ambition, de funderade även på om jag var galen eller ovanligt intelligent. Något fel var det.

Jag läste en gång en av de där utredningarna. Jag skrattade. Det stod bl a: "Han visar tecken på en intellektuell begåvning som är högre än genomsnittet samtidigt som han visar ett obefintligt intresse för att lära sig nya saker. Tycks sakna ambitioner och framtidsplaner och verkar helt ointresserad av att förkovra sig i något yrke. Det enda yrke som den arbetssökande har ställt sig positiv till var som affärsbiträde men hans ovilja till kundkontakt stänger ute alla möjligheter till anställning inom detta gebit."

Jag gillade det där sista. ”Jobba som affärsbiträde men är negativ till kundkontakt”.

Det tycker jag sammanfattar min personlighet på ett korrekt sätt.

Jag skrattade när jag läste det där för första gången. Det gjorde inte min arbetsförmedlare. Jag var tjugoett år, hade precis blivit arbetslös och hade fått en ung kvinna som arbetsförmedlare. Hon hatade mig. Hon var den nyutexaminerade sorten som skulle visa sig på styva linan inför sina chefer genom att sätta alla i arbete oavsett om de passade för jobbet eller inte.

Jag passade inte för några jobb. Speciellt inte för sådana jobb som innebar kundkontakt. Det talade jag om. Det stod att läsa i min akt.

- Det var bra det! Då har jag ett alldeles perfekt jobb för dig!

 Hela sommaren så var det meningen att jag skulle gå med en röjsåg och rensa sly utefter det Bohusländska kustbandet tillsammans med en alkoholiserad finsk dåre på två meter och kritvitt stubbat hår. Han kunde inte ett ord svenska men desto mer om Systembolagets utbud.

- Där slipper du garanterat kundkontakt!

Sade min arbetsförmedlare.

Jag stod ut i två veckor. Sedan kastade jag röjsågen ifrån mig och sprang därifrån. Den finska dåren slängde ifrån sig sin röjsåg i samma stund och sprang iväg åt motsatt håll. Mot Systembolaget.

Jag sprang i flera år efter det. Till och från nya jobb.

Att sakna ambition är inte detsamma som avsaknad av drömmar. Jag har haft drömmar. Stora drömmar.

Skillnaden mellan ambition och dröm är att ambition ligger nära verkligheten. Det är genomförbart. En dröm är blott en dröm. Om en dröm ska slå in så har man tur. Ambition däremot är förknippat med hårt arbete och målmedvetenhet. Egenskaper som jag saknar.

Jag är en drömmare.

Jag förstod tidigt att mina drömmar knappast var genomförbara. De var inte realistiska.

Om man drömmer om att hyvla brädor, bära sten eller stryka färg på husväggar så är chansen stor att man får sina drömmar uppfyllda. Jag var åt det konstnärliga hållet. Det gick tretton sådana som mig på dussinet. Då blir det svårt att få sina drömmar uppfyllda.

Det fanns i och för sig en utbildning som jag var intresserad utav, en folkhögskola nere i Skåne med kreativt skrivande som huvudinriktning. Jag ville gärna gå den utbildningen. Det fick jag inte. AF stoppade de planerna. Chanserna att få jobb inom detta var för små.

Så jag sket i alltihopa. Jag hade inga planer, inga mål, ingenting. Jag gav upp. Jag skulle få fortsätta med att springa men det tog lång tid innan jag kom i mål.

Idag lever jag ett bra liv. Jag har det nog bättre än många andra. Jag har haft stor tur i mitt liv. Ofta har jag dåligt samvete, det känns som om jag inte förtjänar detta. 

Jag har ett jobb som är helt ok, trevliga jobbarkompisar och bra chefer. Jag gnäller mycket, det erkänner jag men det är nog mest av gammal vana. Ibland så får jag skäll av min chef men ska sanningen fram så förtjänar jag det nog för det mesta. Trots att jag är en bra bit över fyrtio år så tror jag fortfarande att det går att lura en chef. Så fort det dyker upp en chans så kan jag inte hålla mig.

- Jag har inte sett dig på hela eftermiddagen. Var har du varit?

Frågade chefen när jag kom tillbaka efter en trevlig eftermiddag på ett fik. Jag skulle precis hänga in bilnycklarna i nyckelskåpet.

Jag talade om att jag hade varit och hjälpt Martin med golvet borta vid Biltema. Jävla besvärligt golv det där!

- Nej, det har du inte alls det! Martin är sjukskriven.

Förbannat! Hur kunde jag glömma?

- Som sagt var, Martin är sjuk. Sjuk, som det heter nu för tiden…

Fortsatte min chef och blängde ilsket på mig.

Det gäller att veta när slaget är förlorat. Det var ingen idé att försöka med några bortförklaringar. Det var bara att ta utskällningen och hoppas att hon skulle tappa orken efter en stund.

Hon startade upp lite lätt med att ifrågasätta min mognad. Sedan övergick hon till att ha synpunkter på mitt intellekt. Efter att hon hade hämtat andan så kom förebråelserna. Hon var besviken på mig, det var dags för mig att ta lite ansvar och till sist så avslutade hon med hot och det var bäst att jag skärpte till mig.

- Annars!

Ännu en gång så kändes det som om jag var kvar i skolan. Inget nytt under solen. Min gamla skollärarinna i första klass brukade dra mig i öronen, eller hälla vatten i nacken på mig med en grön blomkanna. Den stod alltid på hennes kateder, redo att användas.

Min chef har inte för vana att dra mig i öronen. Jag har inte heller sett till någon blomkanna inne på hennes kontor. Men jag skulle nog föredra en sådan behandling framför en rejäl utskällning.

En smäll kan man ta, en utskällning som man faktiskt förtjänar känns värre.

Men det kändes ändå rätt så bra när jag gick hem igår. Trots att jag är en medelålders man så springer jag fortfarande. Jag har fortfarande spring kvar i benen. Livet känns fortfarande som en lek. Det är inte riktigt på allvar ännu.

Jag hoppas att det aldrig blir på allvar.

Det känns rätt så bra.

Ja, faktiskt ovanligt bra!

Men det kanske bara beror på att det är lördag idag?