När stilla gitarrers sammanflätade röster överröstar mina egna, sammetsmjuk mot alla hårda medvetanden invid mitt eget, då lyfter jag iväg från marken och lever i alla tider jag levat, tar livet av mig i alla åldrar.

Jag ligger dövstum och betraktar vår vitskimrande värld genom sotat glas, den lyser för starkt, jag tar fram min fickkniv och håller den mot halsen. Blundar och musiken tar över mitt sinne, ja, ja ja om jag bara tryckte på hårdare skulle jag försvinna, åh, dö. Det är ju inte det att jag vill dö, eller inte leva, sånna begrepp existerar inte längre. Jag vill egentligen bara veta att allt är slut nu och sippra sönder i takt med gitarrens vibrerande.

Vore inte det fint? Att dö.

Det vore ju ingen akt av agression, eller av depression, utan mer en dröm om frihet. Jag vill inte dö för att dö utan jag vill dö för att, i några få minuter, få leva.

Men min kniv har tryckts mot min hals alltför många gånger, och ändå står jag fortfarande med kniven i handen. Varför gör jag det inte?

Varför gör jag det inte?