Hennes inre cirkeln, är ett bleckrör av overklighet och tomhet. där luften är tunn, är världen tom. så tänker hon. ordet vakuum smyger sig in, och utanför röret är absolut ingenting. ändå fäller linden sina gula våta blad, som i visan. då tänker hon på en väderkvarn. Hur man öppnar dörren och slinker in i mörkret. i dikten. som inte är någonting annat än ord.

Ord. Blir en egen verkligheten, så förflyttar den sig, från det yttre till det inre. in i en rund byggnad där en kvinna slank. in genom dörren. det var jag. så tänker hon. jag slank in och försvann. ingen vet var jag tog vägen, inte ens drömmaren som drömde mig. jag är Beatrice Aurore, och regnet letar sig in iallafall, mellan brädorna i väggen. ja, det var jag som slank in och kanske var det jag som drömde. eller skrev, kanske heter jag också Harriet. så tänker hon. utan former. och interpunktion. under tiden som de gula våta. bladen lägger sig över hennes kropp.

för så sorgsen är hösten nu. det kalla regnet. och luften förebådar norra halvklotets nedsläckning. viloperiod, den rena temporala döden, skymningen, regnet. som bildar draperier. de tunga mörka som skulle stänga ute. kylan. mörkret och ljuset, bär in livsledan. förruttnelseprocessen. världen är stadd i upplösning. det som stigit upp stiger ner i jordlagren igen.

och hon vandrar drömmar, ner emellan tankarna tränger sig drömsynerna och ingenting kan skilja dem åt när de tvinnas samman. vad som är verklighet är inte längre känt. hon vet. att uppstigningen låter vänta på sig. kanske aldrig mer.