En blyg liten förgätmigej betraktar den vackra röda rosen i trädgårdens rabatt.

- Jag ser dig där du står, så lång och ståtlig. Dina kronblad är röda som blod och du doftar underbart.

Varför är inte jag lika vacker som du? En underbar ros som alla ser och berömmer.

Jag är ju bara en oansenlig förgätmigej med blekblå blommor, som står här, undangömd i det höga gräset.

Medan du får beröm, får jag bara ovett och kallas ogräs, om någon ens ser åt mitt håll.


Men liksom alla andra ser förgätmigejen bara rosens skönhet och känner inte hennes tankar.

- Du söta lilla förgätmigej. Jag önskar att jag också fick gömma mig i det höga gräset.

Slippa alla kritiska blickar och höga krav. Slippa att alltid sträcka på nacken.

Tänk att få ha en stjälk så mjuk och len som din, istället för stel och taggig som min.

Tänk att få bli plockad av ett barn som vill binda sig en krans. Men det är blott en dröm.