Vi som gillar att samla får ofta frågan från andra som inte samlar; varför samlar vi? Vad är vitsen?
Jag samlade som barn och fortsatte som vuxen, även om jag då hade tröttnat på musiken och vuxit ifrån serietidningarna.
Idag är mina samlingar värda en hel del pengar men det intresserar mig inte så mycket. För mig har det ett annat värde - Affektionsvärdet.
Dessa prylar är tidsdokument från en annan tid - en tid som jag förknippar med odödlighet, en evigt ung mor och hopp om en framtid som skulle innebära någon form av meningsfullhet. En tid innan det sista tåget hade gått, en tid där man inte ens behövde bry sig om att kolla upp tidtabellen.
Jag samlar för att minnas, för att framkalla minnen som annars hade gått förlorade. Det är ju så att man är sina minnen och upplevelser, minnen är allt man har. I minnen så lever döda människor fortfarande vidare och själv så springer man fram på en varm sandstrand i en tolvårings kropp utan att bli andfådd.
Det är även därför som jag gillar att fotografera. Stadsmiljöer och människor. Jag dokumenterar och bevarar.
 
En kvinna på ett av mina tidigare jobb närmade sig sextio år och mådde mycket dåligt över detta. Hon hade varit deprimerad en längre tid och käkade ångestdämpande som om det hade varit Non Stop.
Det var en glad och pigg kvinna men ibland så föll hon igenom, verkligheten gick upp för henne och hon blev tyst och grubblande.
En dag så hade hon med sig ett gammalt fotoalbum. Hon tog fram det i lunchrummet och skickade runt. Det var foton på henne när hon konfirmerades och tog studenten. En fotoserie var från hennes första solsemester. Hon var i början av tjugoårsåldern. Hon var ung och vacker. Hon log på alla bilderna.
Hon tycktes säga: Livet är härligt, så mycket möjligheter, så mycket att se fram emot. Jag har all tid i världen på mig!
Det hade hon inte och nu hade det gått upp för henne.
Hennes kollegor missuppfattade naturligtvis. De undrade varför i helvete de skulle titta på de där gamla bilderna.
- Va fan har tagit åt kärringen? Är hon inte riktigt klok eller?
De missuppfattade alltihop. Vad hon ville ha sagt var: Titta! Jag fanns faktiskt en gång i tiden. Jag fanns...
Det var det enda. Hon ville inte dra sin livshistoria eller visa att hon hade varit riktigt vacker en gång i tiden. Hon ville bara att folk skulle se henne för den hon egentligen är en sista gång. Inget annat. För hon såg sig inte som en gammal kärring lika lite som jag ser mig som en fyrtiosexårig medelålders gubbe.
Varje morgon när jag står och rakar mig så blir jag lika förvånad varje gång, vem är den där jävla idioten som stirrar på mig genom spegeln? Vart tog jag vägen någonstans?
Jag ska ju för helvete ha hår!
Det kvittar vad jag gör för jag vet att döden finns där, den kommer närmare och närmare och en sorglig och svart dag så kommer mitt namn att stå högst upp på den Svarta Listan. Det är min tur men jag kommer att vara så upptagen med att skita på mig och vråla av skräck så när det väl händer, när bild och ljud stängs av för gott, när det inte längre är någon mottagning på min privata radiofyr uppe i huvudet, ja då är det för sent att ägna sig åt bot och bättring. Jag hann aldrig be om förlåtelse. Det blir lika svart som den där gången när jag i min odödliga barndom kastade mig utför en brant backe med cykeln, släppte styret, blundade, sträckte ut armarna och låtsades vara ett flygplan.
Pang!
Ett träd, en kraschad cykel och en hjärnskakning.
Svart.
Mörker en liten stund men sedan vaknade jag igen, redo för nya galenskaper. Full fart för just då var jag odödlig.
Jag lovar, så känns det inte när du fyller fyrtio och värre blir det för varje år. Det kunde damen på mitt gamla jobb intyga.
 
Det blir helt svart och du kommer aldrig mer att vakna. Aldrig mer något ljus. Ingen mor som lyfter upp dig och tröstar dig, ingen dotter eller son som kommer till dig och ber om råd. Ingenting. Du finns inte längre, dina föräldrar finns inte, inte dina barn, inte dina vänner. Ingenting. Inte ens cykeln som du lekte flygplan med som barn.
Det är ingen lysande framtid man har att se fram emot direkt.
Men mina prylar från en magisk tid hjälper i alla fall mig en smula. När jag lägger mig på sängen och läser någon fånig historia i en av mina gamla serietidningar till tonerna av Deep Purple så får jag kontakt med mitt äkta jag. Det är min länk, min tidsmaskin till en värld som numer bara existerar som minnen i mitt privata universum uppe i huvudet. Elektriska impulser som en dag kommer att sluta att blixtra och dundra uppe i skallen. De kommer att sakta dö ut, de mattas av till knappt märkbart knaster för att till slut upphöra helt.
Jag har hamnat i radioskugga, min fyr kommer aldrig mer att sända något och det spelar ingen roll för ingen har ändå någon mottagning.
Men det kanske inte blir så illa trots allt?
Det kanske blir som när man kraschade med cykeln som barn – mörker en liten stund och sedan kommer ljuset tillbaka! Gud kliver fram och säger med myndigt stämma att nu är det min tur, nu är det dags för det där allvarliga samtalet.
- Jag tror bestämt vi har en del att tala om!
Säger han. - Men den där gamla skiten får du lämna kvar!
Gud pekar på all bråte som jag på något underligt vis har fått med mig. Vinylskivor, bildskivor, gamla seriealbum, tidningar, gamla läskburkar och allt möjligt.
Så jag släpper alltihop och följer efter Gud till hans kontor för det där samtalet.
Jag hoppas att det går bra. Jag hoppas att jag kommer att ge honom de svar han vill ha.
Jag hoppas att jag inte vräker ur mig en massa dumma kommentarer.
- En av dina gamla chefer är här. Hon säger att du är en snäll kille, men ibland försöker du att smita undan och kommer med korkade bortförklaringar. Stämmer det?
Undrar Gud.
- Och alla gånger du skvätte ned oskyldiga människor med bilen! Det här ser inte bra ut! Påsksmällar och vattenballonger på folk från balkongen 2010. Vuxna karln! Du var fyrtiofem år då! Jag har sett och noterat alla dumheter du har gjort dig skyldig till! Du vägrade att växa upp!
Jag sätter mig ned i stolen, tänker efter, tar sats och låter kreativiteten flöda.
- Jo, alltså, det var så här…