Ibland har jag fått höra att det jag sagt eller skrivit har varit så självklart att det är meningslöst att alls yttra eller skriva det.

Att om Strindberg (August) levat 'idag' inte skulle ha kunnat skriva det han skrev då när han skrev, så som han skrev det eller ens i samma anda eller ämnesval som han skrev det.

Men när jag yttrar eller skriver något så är det förstås inte i tron att folk kanske aldrig har tänkt så eller för att jag tror att folk faktiskt har tänkt i dessa banor.

Utan fastmer för det att det är något som kommit för mig, som jag har tänkt det och känt det, alldeles oberoende av vad andra kan ha för relation till detsamma.

Jag kan sitta och tänka att där ser jag månen, jag ser att den lyser vit och litet grått och det ser ut som om det finns landskap på den himlakroppen.

Jag kan också tänka att det inte finns minsta spår av den där gubben i månen som finns beskriven här som där.

När man ser efter gubben i månen så syns han inte, eftersom det är ett beskrivande ordspråk.

Ungefär som repliken
'Om du sitter där och tänker att när jag dör så skall du få ärva alltsammans. Men det kan du se dig om i månen efter.'

Chansen att få arvet skulle då vara lika liten som att se på månen och se att där faktiskt fanns ett flinande ansikte som spefullt såg tillbaka på betraktaren.

Men om jag nu känner på mig något sådant som andra kan se som 'någonting självklart', ja då kan de väl få göra det då.

Precis med samma rätt som att jag sitter där och tänker på förment 'självklara ting'.