Jag är ute i morgondiset och promenerar sakta.
Sjön ligger spegelblank. Jag ser träden resa sig.

Denna ljuva tid är det tyst och stilla. Och ensamt.
På konferensanläggningen har ingen vaknat ännu.

Ser upp mot den ljusnande skyn, och tror den ler.
Höstlöven faller från träden, som i en avskedsdans.

På en grå stam hänger en röd och vit frälsarkrans.
Jag stannar kort upp för att se och begrunda.

Luften är fuktig och livgivande. Smeker min kind.
Jag känner våt mark genom hålet i skon. Liv...

Liv, detta måste vara liv. Jag andas ut, och in. Ut.

Skymtar ett kapell i backen och styr stegen dit.
Känner på handtaget och öppnar en knarrig dörr.

Blicken faller på altartavlan i väv, där det står:
"Om inte du lyfter mig, hur får mina vingar kraft?"

Ser ett träkors med spikar på, full av skrivna lappar.
Ett bord med papper och penna, jag skriver min bön.

Viker pappret. Fäster det på en av korsets spikar.
Reser mig upp från kyrkbänken och börjar stilla sjunga:

"Jag vill lyfta mina vingar som örnen
Jag vill vänta på den rätta vind

Jag vill lyfta mina vingar som örnen
Jag vill vänta på den rätta vind

När den kommer vill jag kasta mig ut
Jag vill lita på vinden och låta den bära mig

bära mig"

Jag sjunger högre och högre, tills kraften kommer.
Fram och tillbaka vandrar jag längs altargången.

Ett liv.
En bön.
Ett öppet kapell...