Rosa kommer rusande och skriker på bruten svenska att skurmaskinen inte fungerar.
- Inte suga upp vatten! Den maskinen inte bra den, nä!
Jag böjer mig ned och konstaterar att ett lock till en slang saknas. Jag har inga sådana lock i reserv. Jag måste ringa till den förbannade firman som vi har köpt skurmaskinerna utav. Jag kommer att bli tvungen att ge mig in i en tröttsam och allmänt nedbrytande diskussion med en idiot till servicetekniker som alltid försöker att slingra sig ur varje uppdrag. Trots att fri service och maskindelar ingår i kontraktet.
- Vi  får försöka att moppa golvet för hand så länge!
Telefonen ringer. Det är min chef.
- Jag har inte fått lönerapporterna från Marita och Hussein! Har du glömt att faxa dem till mig?
Nej, det hade jag inte. Problemet var att de hade varit sjuka, de hade inte hunnit skriva under dem. Jag skulle precis informera min chef om detta när min andra telefon ringer, min privata telefon.
- Vänta lite!
Säger jag till chefen.
Det är min exflickvän som undrar varför jag inte har mailat alla gamla fotografier som jag har scannat in under helgen. Det stämde. Jag hade inte mailat alla. Bara en del. Problemet var att det var så stora bilder, och så många. Det tog tid. Tid som jag inte hade. Jag försökte att förklara det för henne.
- Jag kunde för helvete inte skicka alla på en gång! Det skulle ha tagit hela dagen!
Sade jag. I fel telefon.
- Dumheter! Varför skulle inte det gå? Svär du åt din chef förresten? Det var det oförskämdaste!
Nu blev det fel. Fan också!
Jag talar om för min exflickvän att jag måste lägga på, jag är mitt uppe i ett samtal med min chef.
- Jag har inte tid med den här skiten! Hej då!
Och avslutar därmed även samtalet med min chef. Jag har aldrig haft någon simultanförmåga att tala om.
Nu började det bli besvärligt på allvar.
 
Jag känner att jag behöver gå ut och lugna ned nerverna med en cigarrett innan jag försöker att ordna upp situationen. Upptäckter att de är slut. Fan också!
- Är det någon som kan bjuda på en cigg? Mina är slut!
Hojtar jag och glömmer att mitt företag har inlett ännu en av sina idiotiska antirökkampanjer och naturligtvis har den för första gången hörsammats.
- Nä, vi har ju tagit i hand på att sluta röka i den här gruppen. Alla utom du!
Säger en karl vid namn Frank.
Ja, det kunde man ju ge sig fan på.
Jag glor ilsket på Frank.
-  Jag röker så jävla mycket jag vill!
Vilket jag inte kan. Ciggen är slut. Vilken härlig dag!
Jag står mitt ibland en massa ickerökare. Det är maskiner som jävlas, telefoner som ringer och lönerapporter som inte har kommit iväg i tid och det är fortfarande inte över. Det är det aldrig.
Ingenting kommer att vara över.
Jag kommer på att jag har glömt att ringa till två karlar på tvätten som jag aldrig minns namnen på. De är från något afrikanskt land som jag inte heller minns namnet på.
Syd-Bongo?
Västra Kaboomba?
Jag ringer upp och hoppas att jag inte stör dem i deras tankekrävande arbete i tvätteriet.
- Ja, det är JAG! Vem talar jag med?
- Mujumba!
Var det hans namn eller var han artig på Syd-Bongolesiska? Jag hojtar åt Frank, Tobbe, Hussein eller annan valfri idiot att sänka radion. Jag har svårt att höra vad Mujumba säger.
- Sänk för helvete!
- Jag har precis höjt!
Svarar Mujumba i andra änden av telefonen.
- Vad är det du har höjt, kuken?
Undrar jag.
- Nä, gradantalet på mattvätten. Chefen sa att vi skulle höja till nittio grader från och med idag!
Nu började det bli riktigt rörigt.
- Jaså, jaha.
Sedan lade jag på. Jag hade ändå glömt bort vad det var jag ville.
 
Nu måste jag ha mig en rök!
- Jag sticker iväg till Statoil och köper cigg! Mmm va gott det ska bli att röka!
Säger jag till de nyblivna ickerökarna.
Bilen vägrar att starta. Det är då jag minns varför jag skulle ringa till Mujumba. Jag skulle be honom att komma förbi med ett par startkablar så att jag kunde köra den förbannade bilen till bilverkstaden.
Helvete också!
Jag sitter där bakom ratten och blänger ilsket rakt fram. Jag undrar ännu en gång när allt ska vara över. När ska jag få gå hem för gott?
Just då ser jag min chef svänga in med sin bil på parkeringen. Nya problem på gång.
Hon kliver ur bilen. Hon ser arg ut. Jag försöker att krypa ihop bakom ratten men hon upptäcker mig.
- Vad menar du med att slänga luren i örat på mig? Och var är lönerapporterna?
Jag kliver ur bilen och ser allmänt ynklig ut. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet knappt vad det är frågan om längre. Det känns som en mindre härdsmälta i huvudet.
All denna galenskap.
Hur hamnade jag i den här skiten?
När ska få permanent hemförlovning?
- Bilen startar inte.
Säger jag ynkligt, i brist på annat.
Min chef börjat att skälla på mig. Hon talar om ansvar, om vikten av att hålla sin företagsbil i bra skick och att hon är besviken på mig. Hon talar om att jag har tappat ”fokus” på sista tiden. Hon undrar om jag har något problem.
- Nä.
Ljög jag.
Nog fan har jag problem alltid. Jag är trött på skiten! Jag har varit trött på skiten i hela mitt liv!
Min chef är en snäll kvinna som egentligen bara vill väl. Men hon har i sin tur sina chefer som måste tillfredsställas, hon har sina räkningar som måste betalas och jobbet måste flyta för henne, likväl som för mig och mina jobbarkompisar.
Det är katten på råttan och råttan på repet, eller hur det nu är man säger. Så är det för de flesta människor.
Det är bara att hålla god min, hålla käften så länge det går och hoppas på att man någon gång ska vinna på Lotto eller hålla sig frisk så att man kan gå i mål som pensionär.
 
Min chef talar om för mig att jag har ledighet att ta ut. Hon talar om för mig att jag kan gå hem för dagen.
- Och i morgon så är du ju ledig. Passa på att vila ut nu!
Så jag går hem.
Det känns bra. Just nu sitter jag här vid datorn och skriver. Jag är ledig i morgon. Ikväll ska jag kolla på film och käka pizza.
Jag är hemma!
Inte för gott men idag och i morgon i alla fall. Det är värt att fira.
Man får glädjas åt det lilla i livet.
Nu känns det bra igen.