Du arma människa
Du där med din sorgsna själ
Varför vill du inte vakna
När kärlek väntar dig
Varför är du rädd
För nåd som kan förlösa dig

Du blundar, du blundar
Och fortsätter, du går
In till dunkla skogspartier
Och snår
Tror att din gud är med
När du leker din kära lek
Som din egen lyckas smed

Kunskapen är dock större
I ditt hjärta bor mer
En vishet som av erfarenhet lagts ner
Ändå kastar du allt bakom
Din tro, ditt liv, ditt hopp
Som om det aldrig funnits
Och vill inte vända om

Du arma människa
Du där med din sorgsna själ
Varför vill du inte vakna
När kärlek väntar dig
Varför är du rädd
För nåd som kan förlösa dig