Det hette Kommungården, på den tiden. Det var en gård med ett stort

bostadshus, som var delat i lika hälfter. I ena hälften bodde lantbrukaren, i andra hälften fanns fattighuset. Ibland fick jag gå ett ärende dit och blev inbjuden. Var allt lite rädd. Där hade ju dött så många människor och det var kusligt. Dom små barnabenen trippade försiktigt. Till vänster fanns den

långa gången med sidorum och det var där dom dog. Hu! Men till höger, lite längre in var dagrummet och där stod ett akvarium. Med fiskar i!?

Fisk, det brukade mor köpa av enarmade Robert som kom cyklande med fiskalåda på pakethållaren.  Robert hade krok där handen saknades och där hängde han bissmaren, när han skulle väga.

Men fisk, och till o med i guld, som simmade runt i en stor rund glasskål, fick mej att för en stund glömma bort alla döingar.

Föreståndarinnan hette Elin Malmquist och var lika rund och go som glasskålen. Bjöd ibland på en liten kaka som jag försiktigt knaprade i mej.

Dom där händerna hade ju rört vid dom döda!!

Svalde fort och hårt. Låtsade jag hade brått därifrån, trots att jag hade all tid i världen.

Två tanter som bodde på fattighuset har jag särskilt minne av. De hette Stina o Ester. Vi kallade dem tönterna. Tror säkert inte att dom var töntiga, för sticka vantar, det kunde de. Fina fina med stort rutigt mönster på ovansidan. Och nu i vuxen ålder har jag tänkt mycket på Stina och Ester.

Kanske var de fyrtio år på den tiden. Säkert medellösa och kanske föräldralösa en gång och så hamnade de ibland gamla senila och döende människor.

Men sticka vantar, det kunde de med fyra stickor och två färger och jag skulle vilja haft ett sådant par i dag. Inramat, bakom glas och ram, med inskriptionen: Tillverkat av Tönterna på fattighuset.

En klenod och en bild av den tidens tänkande.