Splittrad är jag kvar,
ensamhet tycks eka!
Vet vad jag har,
nostalgi för oss veka...

Har jag andras tid tagit?
Nu även min egen?
Är det mig själv jag har slagit?
Ovunnen blev segern.

Otillgängliga svar,
oh, hur det retar mig så.
År, månader och dagar
Skoninglös tid slutar ej gå.

Ibland så säker
försöker ej sakna.
Alla såren läker,
och kanske jag vakna.

Det tar aldrig slut,
så sant, jag vet.
Som ont jävla krut,
är stundens ensamhet.

Finner förtröstan, ty inget blir släckt.
Kärleken kan bara, byta objekt.

2005-12-18

/Caesar