Jag står på min balkong bland höstvissna krukor.
I trädgården står en moraklocka.

Jag har sett henne förut,
från en annan balkong, i en annan stad,
för länge sedan.

Då var hon stark och skinande och slog av förväntan.
Nu ser hon trött ut, runt urtavlan syns sprickor
och pendeln har mist sin glans.

En åder binder oss samman och jag ser min puls
i hennes visare. Jag sträcker mig ut,
lyfter upp henne i mina armar
och ser, att hon inte längre passar tiden.

Bakom repigt glas möter jag min barndomsblick.
Jag kan inte se mig i ögonen och böjer mitt huvud av skuld.
Hur tog jag hand om min tid?

Förlåt....