- Isen har frusit, skrek han, isen har frusit! Hans lillasyster, som lekte i trädgården, kom springande på stigen ner mot den lilla sjön.
- Titta, sa han när hon kommit fram, hela sjön är frusen, äntligen!

När han först kom ner till sjön så trodde han inte att den var frusen. Vattnet låg bara blankt och mörkt. Isen var inte vit som han hade tänkt sig, men detta var nästan vackrare. En svart spegel av glas, tänkte han. Han kastade en sten som studsade och sedan gled, långt, långt. Han tog en större sten för att se om isen var stark nog. Den gjorde visserligen ett litet hål men den stannade kvar, den sjönk inte.

Ända sedan han fått de röda skridskorna av mamma och pappa i julklapp så hade han varje dag gått ner till sjön för att se om isen lagt sig. Det hade varit en mild vinter så han hade inte fått åka som han tänkt sig. Visserligen så hade han och mamma varit i ishallen några gånger men det var inte samma sak. Han ville åka nere vid bryggan där han badade i somras, det skulle vara så märkvärdigt. I drömmen hade han sett sig själv sväva som en isprins över isen utanför bryggan. Nu var det slutet av februari och han hade blivit mer och mer orolig att han inte skulle få åka på sjön. Men nu hade alltså isen äntligen lagt sig.

- Stanna här, sa han till lillasyster, jag ska hämta något. Han sprang upp till huset, förbi pappa i köket, och upp till sitt rum. Ur en låda intill sängen plockade han högtidligt upp sina röda skridskor. Han kände på sig att pappa inte skulle tillåta honom att åka, att han skulle säga att isen var för tunn och att det var farligt eller att maten strax var klar. Därför smög han nerför trappan och ut genom dörren på baksidan av huset. Han hade ju faktiskt provat isen med en stor sten och dessutom hade han tagit med sig hjälmen som mamma sagt att han måste ha på sig. Nu var sjön frusen för första gången på hela vintern och en sådan chans fick man ju bara inte missa. Vid bryggan stod lillasyster kvar och väntade.

Han snörde ivrigt på sig sina röda skridskor. Satte ner foten på isen och tog sitt första skär. Det var magiskt när skenan gled mot den hårda ytan. Isen var så klar att han kunde se botten runt bryggan. Det var förtrollande. Han tog några skär till, isen sjöng under hans fötter. I ishallen hade hans mamma lärt honom piruetter och segelskär. Han provade och det gick bra. Han målade vita linjer i det svarta och det var just så fantastiskt som han hade tänkt sig, fast bättre. Lillasyster stod på land och såg hur hennes bror svävade runt därute på det blanka vattnet. Hon tyckte han var duktig, men det skulle hon förstås aldrig säga. Hon såg att isen gungade svagt under honom och blev rädd när han åkte allt längre ut på sjön. Det här skulle nog inte pappa tycka om, tänkte hon.

Albin levde sin dröm. De röda skridskorna målade mönster i den svarta isen, han virvlade fram i piruetter och segelskär. Ur högtalare strömmade klassisk musik. Strålkastarna var riktade mot honom. Det var olympiska spel och han åkte mot guldet och publiken i arenan jublade. Applåderna fick lockarna att glöda och de vida ärmarna på den kornblåa trikån virvlade omkring honom som en sammetsvind. Han var stjärnan alla ville se, isprinsen från norr som var vackrast av alla. Jublet steg när han tog sats för den avslutande piruetten, hoppade upp, snurrade varv på varv innan han bryskt vaknade upp i det hårda fallet. Lillasyster stod kvar där borta vid bryggan och en svag skymning hade lagt sig över den lilla sjön. Hon ropade på honom och han förstod att det var dags att sluta. Men det var bara en sak till han ville göra innan han gick upp. Han ville åka över till den där badklippan på andra sidan sjön, men skulle han våga? Jodå, isen såg ju stark ut och han var isprinsen, det skulle gå fort, tänkte han. Det sprätte om skenorna när han tog fart med de vassa piggarna. Sedan gick allt så snabbt att han mest blev förvånad. Isen sjönk liksom undan och kylan blev så intensiv att det gjorde ont. Han hörde hur lillasyster skrek. Hon skrek och hon sprang, fortare än någonsin upp mellan träden och in i köket där pappa stod med middagen nästan färdig.

Ambulans och brandkår var snabbt på plats. De hade fått ut flottar på den tunna isen så att de kunde ta sig fram till det svarta hålet. Det mörknade och nu lyste åter strålkastare ut över isen. Denna gång var det på riktigt. Det var brandkårens strålkastare som sökte efter en liten pojke som gått genom isen. Dykare gick ner i hålet och långa stickor stacks ner i det bottenlösa svarta. Tiden gick. Hela bygden hade samlats och andats in, men inte ut. Allt stod stilla utom de som sökte där ute i mörkret. Isprinsen låg drunknad under den svarta isen. Inne i lekstugan gömde sig Albin under tjocka täcken och skämdes, han vågade inte visa sig. Drömmen var död och de röda skridskorna skulle aldrig användas igen.