Ekot av hovar, frost som dekoration gult gräs som genomträngs av brunt i ax och strå
Kyla och fukt genom dis som man andas emot där man envist fortsätter att gå
Det blir ljusare när novembers natthimmel kommer fram med ren kyla
En måne till, sen kan man förvänta sig att se snö och höra vargar yla

Ett finger som sträcker mot gud bär i sin topp en röd stjärna
Ett ljus i dimma och mörker som ska visa vägen, vad försöker vi värna?
En mänsklighetens vilsenhet, en trådlös transportsträcka med tankar som last
Rörelse i gräs vid vägkanten, ett par flämtande andetag innan allt fryser fast

En nedkyld grusväg med glättig yta där spår av traktorns däck fryser in
På en hästrygg finns inget att frukta från marken, om kvällen räknar hon på svinn
Klockan visar att det inte är tillräckligt mörkt ännu, men snart så
Ändå är det redan för sent, en revidering av det storslagna blir värmeljus och drömmar så blå

Det är dom där enstaka orden i dess kombination, det är också allt
Hela styrkan fick ledigt, inga flak hade före fredagen lastats med salt
Rader av lyktstolpar med stora lampor drar upp farvatten som man går vilse i
Tysta vägar utanför tätort, det får inte finnas rödljus och korsningar om man ska ta sig förbi

Landsbygd finns fast det går att gömma
Men det finns som nätter med öppnad själ i Örebro, nätter som inte går att glömma
Men ingenting är så ensamt som det som man faktiskt får bekräftat, det man redan visste om
Och du kysser dimman som din nya kärlek som du gick vilse i samma stund som den kom

Var det någonsin plusgrader dom senaste timmarna som skulle föreställa ljusa
Novembers kärlek gör att jag får allt jag behöver, det finns inget utrymme för en musa
En röst som en obeveklig guds ekar fram orden som jag ska samla ihop i rader
Jag har bara tänkt på det väsen som finns så tydligt, inte en tanke på min mor eller min fader

Varför söka lidande som förädlas då man kan utveckla sin maschosism i mörker och kyla
Där i stjärnljuset som inte syns, i det råa finner jag mod att visa allt, det finns inget att skyla
Där finns bara livet med sina egenheter, där finns bara mina funderingar och mina andetag
Ett hopp om tidiga strålar på måndag genom frusna rutor då handen betvingar fruset handtag

Veckor kvar och jag planerar redan advent och jag krackelerar faller och blir mörker fullt ut
Jag skrattar i mörkret, jag andas min själ som en lem i kvinnans mun, sommaren är slut
Jag blir förälskad i tanken på fullmåne över köld och skare över land och sjö
I detta tillstånd som en del beskrivit som ett helvete som frusit till is vill jag leva och dö